Oro och ångest.

Jag vet inte hur alla ni andra mår eller blir påverkat av att stå bredvid men jag vet hur det påverkar mig.

Jag har alltid varit en glad och orädd tjej.

Aldrig varit räd för att gå hem i stor staden på natten oavsett vad. Går jämt i skogen dygnet runt.

Jag tyckte inte om trånga utrymma eller branta stup, min inte rädd.

Att vara rädd fans inte i min värld.

Nu kryper rädslan in över allt.

Så snart jag lämnar huset är jag räd att något skal hände min man när han är ensam, att något skal hända jag eller hundarna så vi inte kommer hem igen.

Räd om vi skal längre bort än vanligt från sjukhuset. Jag måste ha max 15 mil till vårt sjukhus.

Räd att köra bil, tänk om jag krockar. Blir arg på andra bilister när dom tok kör, tänk om dom rammar mig så jag inte kommer hem till min man.

Räd när jag går i skogen, räd när det blir mörkt, räd när det är åskväder.

Räd att somna räd att vara vakan.

Räd för nuet och räd för framtiden.

Oron och rädslan kryper in i min kropp, i min hjärna och tar över mitt förra liv. Oro och rädslan finns 24/7.

Undra om jag någonsin blir som jag var för!

En glad och orädd tjej!!!!