Mamma & den där jävla bröstcancern
Jag tillsammans med min otroligt starka mamma.
Hej på er, tänkte att det är dags för att sätta igång med bloggandet här - lagomt till den nya månaden som börjar imorgon. Varför inte dra igång med ett introduktionsinlägg? Som ni säkert har läst under beskrivningen här på bloggen, så heter jag iallafall Elin och 18 år gammal. För några år sedan hade jag inte alls varit med om särskilt mycket som person, om med inte särskilt mycket menar jag krishändelser. Idag däremot, ser det en aning annorlunda ut.
Sommaren 2013 hade precis börjat, mitt sommarjobb på ett dagis hade bara pågått i några enstaka dagar och helt plötsligt mitt från ingenstans, förändrades mitt liv upp och ner totalt. Vad hände? Var det inte jag som skulle ha det bästa sommarlovet någonsin? Nej, så var det uppenbarligen inte. Varken för mig själv eller min familj, med betoning på min mamma. Precis som jag nämner i bloggens beskrivning, så hände det här omöjliga - det som är ett sådant stort objekt men ändå så långt bort från sin familjekrets som möjligt. Eller ja, det är iallafall det man tror och framförallt vill. Så var längre inte fallet och det omöjliga, tog sig mitt in i min familjekrets. Så långt in det kunde komma. Den där jävla bröstcancern hade drabbat min egen mamma.
"Varför? Varför? Varför?" var den frasen som pågick i mitt huvud under hela sommaren, många månader efter och fortfarande faktiskt. Mamma tvingades gå igenom ett flertal operationer, ge sig på både behandlingarn i form av både cellgiftbehandling och strålning, samt hålla sig otroligt stark. När någon så pass nära som min egen mamma drabbads av cancer, kändes det som att jag också drabbades av cancer. Enkelt förklarat, inte den fysiska sorten cancer - utan det psykiska sorten. Genom att både min mamma, jag själv och resten av min familj, var så pass starka som vi var - klarade vi oss igenom det hela och mamma mår idag bättre. Hon äter medicin som ska förebygga att cancern inte ska komma tillbaka, går på återkontroller och fortsätter att hålla sig allmänt stark.
Hur som helst, det här tog väldigt hårt på mig och det gör fortfarande. Min gymnasietid (som fortfarande pågår), mina kompiskretsar, mitt mående, min livssyn - allt, förändrades totalt. Det är anledningen till att jag förutom volontärarbetar för UngCancer's pärldagar, nu framöver komma att driva denna blogg - för att skriva om alla jobbiga stunder, livsförändringar och mående, för att sedadn komma in med råd, förståelse och hopp kring allt för att andra som går igenom samma sak förhoppningsvis ska få det en liten smula lättare. Iallafall, det är det jag har som mål.