Idag
Idag kom mina för'äldrar + lillebror på en snabb visit. Lillebror skulle till tandläkaren o då kom dom hit på en kopp kaffe innan jag skulle hämta min stora tjej.
Han orkade bara med en halv kopp sen gick han till sängen och vilade.
Jag känner att det har börjat. Eller, ja. Egentligen började det ju för 9 månader sen. Men nu, det sista. Det känns att det har börjat.
För någon vecka sen var lillebror MYCKET glad i mat. Han slängde i sig allt som kom hans väg o var oerhört matfixerad. Allt handlade om mat.
Detta beror på hans mediciner o främst kortisonet har vi fått höra.
Men förra lördagen fick han en liten kramp, mådde allmänt risig o var i stort sett utslagen hela helgen pågrund av det. O efter det har hans aptit förändras betydligt.
Han får stå upp för att få i sig mat, kämpa för att det ska gå ner. Säger själv att det tar emot när han försöker svälja m.m.
Enligt min far (har ej kollat upp själv) så är detta ett tecken på att tumörerna blir större o därmed ännu ett steg mot det oundvikliga. Lillebror säger oftare nu än tidigare att det trycker i huvudet. Inte som en huvudvärk utan som ett annat slags tryck. Även det ett tecken på att tumörerna i hjärnan blir större.
Vad är det som händer? Är det här verkligen MIN lillebror det här händer? Är det verkligen min familj det här drabbar?
Det här drabbar ju bara andra tänker jag. Men sen kommer jag på. Det här har ju drabbats oss förr. Så många i vår närhet som har drabbats av cancer, en del har överlevt, en del har förlorat kampen. Men aldrig, aldrig har det drabbat oss så här nära.
Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle förlora min bror. Aldrig trodde jag att han inte skulle få överleva sin 23årsdag. Jag hoppas med varenda cell i kroppen att han givetvis ska göra det. Men det känns som att vi behöver både två och tre mirakel för att det ska ske.
Han orkade bara med en halv kopp sen gick han till sängen och vilade.
Jag känner att det har börjat. Eller, ja. Egentligen började det ju för 9 månader sen. Men nu, det sista. Det känns att det har börjat.
För någon vecka sen var lillebror MYCKET glad i mat. Han slängde i sig allt som kom hans väg o var oerhört matfixerad. Allt handlade om mat.
Detta beror på hans mediciner o främst kortisonet har vi fått höra.
Men förra lördagen fick han en liten kramp, mådde allmänt risig o var i stort sett utslagen hela helgen pågrund av det. O efter det har hans aptit förändras betydligt.
Han får stå upp för att få i sig mat, kämpa för att det ska gå ner. Säger själv att det tar emot när han försöker svälja m.m.
Enligt min far (har ej kollat upp själv) så är detta ett tecken på att tumörerna blir större o därmed ännu ett steg mot det oundvikliga. Lillebror säger oftare nu än tidigare att det trycker i huvudet. Inte som en huvudvärk utan som ett annat slags tryck. Även det ett tecken på att tumörerna i hjärnan blir större.
Vad är det som händer? Är det här verkligen MIN lillebror det här händer? Är det verkligen min familj det här drabbar?
Det här drabbar ju bara andra tänker jag. Men sen kommer jag på. Det här har ju drabbats oss förr. Så många i vår närhet som har drabbats av cancer, en del har överlevt, en del har förlorat kampen. Men aldrig, aldrig har det drabbat oss så här nära.
Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle förlora min bror. Aldrig trodde jag att han inte skulle få överleva sin 23årsdag. Jag hoppas med varenda cell i kroppen att han givetvis ska göra det. Men det känns som att vi behöver både två och tre mirakel för att det ska ske.