Behandling gjord

I torsdags så gjorde så mamma sin tredje cellgifts behandling. Och vi har alla räknat med att hon kommer vara trött hela helgen. Därför kommer jag inte åka till henne förrän nästa vecka kanske.

Saknar mina föräldrar nåt så fruktansvärt. Just nu är det inte samma som det har varit och det kommer inte vara det på ett tag heller tror jag. Förr hade vi alltid middag hemma hos mamma och pappa minst varannan helg då man bara var. Mamma kunde ringa när som och bara kolla läget. Sånt görs inte längre. Och jag ångrar att jag inte har varit mer pratglad dom gångerna mamma har ringt. Nu är det tvärtom, jag ringer varje dag för och kolla hur hon mår. Men hon vill inte prata i telefon. Hon är ingen telefon människa heller utan ser hellre att man kommer dit och pratar med henne. Men saknar att hon hör av sig och att vi försöker göra saker ihop hela familjen.

jag hoppas att det kan komma att bli ändring på det snart. Men samtidigt vågar man inte hoppas för mycket. Mamma säger att när hon kommer från sjukhuset och det känns bra ska vi göra nåt kul ihop alla i familjen. Men när blir det? Tänk om hon aldrig kommer hem från sjukhuset en längre tid? Spelar ingen roll om hon skulle få tillbringa resten av livet i en rullstol, hon skulle få möjligheten att få komma ut och njuta mer av tiden som är kvar. För man vet aldrig när det är försent.

Hon orkade i alla fall träna medsjukgymnasten igår, sin träning hon gör i sängen för att bygga upp musklerna. Vet inte när det blir mer att dom tränar på att hon ska komma upp. Dom har en lift i mammas rum, det är väl bra för personalen när mamma ska upp i rullstol för att kunna tvätta sig och få sitta upp en stund. Men det bästa hade varit om mamma själv hade fått öva på att få ta sig upp från sängen och över till en rullstol. I den mån det finns ork till.

Jag kan inte säga det nog med gånger och ni får tycka man är tjatig. Men vill bara ha hem min mamma, och helst av allt vill jag att dom gör röntgen för att se hur behandlingen har bitit på henne. Har det slutat sprida sig kommer vi alla att pusta ut tror jag, men samtidigt är det farligt.

Men vi behöver ha lite positiva nyheter. Det har varit för många tråkiga månader nu med tråkiga besked.