Du är här

Döden var här nu för att hämta mamma!

 

Denna gången tänker jag dela med mig av de längsta och värsta dagarna under alla de åren som mamma var sjuk. Och det var de sista två veckorna hon var i livet.

Jag var ledig på måndagen efter att har jobbat hela helgen. Och jag hade bestämt mig för att sova över hos mamma och pappa och Emmeli från måndag till tisdag eftersom jag började lite senare på jobbet på tisdagen. Mamma hade nu blivit så mycket sämre hon hade inte kraft längre att stå på hennes smala ben, hennes muskler i benen existerade inte. Jag ville gärna avbelasta syrran och pappa eftersom vi fick ta henne i rullstol och köra henne till toaletten. Hon klarade att förflytta sig att ta sig från sängen och sätta sig i rullstol och från rullstolen till toalett. Men bara det var fruktansvärt ansträngande för henne! Mamma hade syrgas för att hon inte syresatte sig ordentligt så bara detta momentet att förflytta sig gjorde henne så himla andfådd.

Mamma hade börjat äta väldigt dåligt under veckan innan, nån dag åt hon inte alls och en dag sov hon sig igenom. Hon började prata om lustiga saker som inte var i nutid. Hon frågade min lillasyster en dag var hennes barn var.... Emmeli blev så himla ledsen! Ett tecken på att mamma började bli ännu sämre.. Ibland kunde man se på henne att hon inte var riktigt närvarande när man pratade med henne. Precis som att hon började stänga av omvärlden.

Natten från måndagen till tisdagen fick jag inte mycket sömn... Jag låg i rummet bredvid mamma kan man säga köket var i mellan oss. Jag vaknade och satte mig upp med en jävla fart jag tyckte att jag hörde något. Jag satt tyst och lyssnade för att se om jag hörde det igen. Hallå!!!! Hjälp!!! Jag rusade in till mamma!! Vad är det mamma ?! Mamma låg helt förtvivlad i sängen och säger jag har bajsat på mig. Stackars lilla mamma. Jag hjälpte henne upp från sängen och lukten från avföringen kände jag igen. Snacka om att man har blivit arbetsskadad! Men doften kände jag igen från när mina stackars pensionärer har lämnat in. Mammas kropp höll nu på att stängas av. Jag visste det direkt! Och en av mina mardrömma hade blivit verkligenhet. Mamma var så dålig så jag behövde torka henne. Men hon behövde mig, hon behövde oss.

Döden som nu hade vandrat med oss hand i hand i 20år tog ett stadigt tag om våra händer för att stanna oss. Döden var här nu för att hämta mamma!

Jag hjälpte mamma på toaletten och tog fram en blöja för om det skulle hända igen och vilken tur att jag gjorde det för det var inte sista gången jag var uppe den natten.

Jag visste ju att det var något som inte stämde så jag sjukanmälde mig dagen där på för att hjälp mamma och restan av familjen. Men torsdagen körde jag hem för jag behövde en paus jag grät från det jag satte mig i min lille bil tills jag kom till parkeringshuset. Där jag torkade tårarna och tittade i speglen och sa till mig själv var stark du har inte tid för att gråta.

Fredagen gick jag till jobbet men fick gå lite tidigare för det hade blivit något fel med våra parkeringsplatser i P-huset. Jag och Mikael fick åka till Ronnebyhus innan 1 för de stängde då. Snabbt som fasen ner dit för att fixa det men när vi stå där få jag ett samtal från syrran att mamma har fått åka ambulans in till sjukhuset i Karlskrona då hon inte kunde syresätta sig, syrgasen hon hade hjälpte inte henne ett skit! Jag och Mikael körde snabbt ut till Johannishus till pappa och syrran och vi körde sedan in till mamma allihop. Då hon hade fått syrgasmask och mer syrgas. Hemma hade hon syrfasgrimma och hennes syremaskin kunde inte ge henne den mängden sjukhuset kunde.

Vi satt hos henne i några timmar men bestämde oss för att lämna henne en stund för en bit mat och hämta nya krafter. Vi körde till kina restaurangen i Ronneby matlusten var väl så där men vi beställde och åt och satt och små pratade när det ringer i pappas telefon och han få samtalet att mamma har blivit sämre. Vi reste oss med en jävla fart och gick till bilen. Jag ser på syrran att hennes tårar hade börjat rinna utan att märka att trillade tårar från mig med. Vi sätter oss i bilen och färden in till Karlskrona kändes så himla lång. När vi kommer till en av rundellerna i Karlskrona och vi behöver stanna så slänger sig syrran på ratten för att tutta hon var nu helt hysterisk!! Pappa blev så rädd så han slog till henne på armen och bad henne sluta. Han försökte bevara sitt lugn så han kunde köra. Syrran skrek och grät och var helt hysterisk och skriker hon håller ju på att dö!!!

När vi kommer in till mamma satt sig syrran direkt vid mamma och klappade henne hand, låg nästan på henne och grät. Mamma var lugn och hon tittade upp när hon orkade. Mamma hade ju panik i bland för hon kände hon kvävde för att hon inte fick nåt syre så de fick ge henne lugnande och även morfin då för att hon inte skulle har ont. Timmarna gick och mammas läge var så stabilt som det kunde vara..

Pappa och jag och Mikael körde hem för vi behövde gå ut med hunden och pappa behövde sitt insulin. Mikael körde hem till vår hund Elsa och jag sa till han att han kunde vara hemma för jag och pappa körde in igen till Mamma och Emmeli som hade stannat kvar oss mamma.

Men både jag och pappa kunde se nu på Emmeli att det var något som var fel Emmeli hade inte slutat gråta från det vi åkte in till mamma när vi hade fått samtalet att hon var sämre. Emmeli satt på stolen bredvid mamma och grät och skakade med sina händer, hennes ena ben hoppade och hon skakade på huvudet som någon som har tics. Vi försökte prata med henne att hon skulle lugna ner sig men hon kunde inte. Hon var inte kontaktbar. Hon fortsatte gråta och hennes "spasmer" bara fortsatte! Pappa tittade på mig som "herregud vad ska vi göra?" Jag sa till pappa vi få fråga om de kan ge Emmeli något. Jag gick ut till avd och hittade en sjuksköterska och jag berättade om vår situation men syrran. Men det enda hon kunde hjälpa mig med var att vi körde ner syrran till akuten. Jag gick tillbaks rummet och berättade för pappa men han visste verken ut eller in. Jag tittade på syrran och tänkte bara "herregud så här kan vi inte har att!" Hon behöver ju hjälp. Emmeli hade nu kommit i nån chock som hon inte redde ut själv. Jag tog beslutet att hämta en rullstol och körde in den på rummet. Och sa till pappa du få hjälp mig vi få köra ner henne till akuten. Jag och pappa tog en varsin arm på Emmeli för hon kunde inte förflytta sig själv. Vi satt henne i rullstolen och vägen ner till akuten fortsatte Emmeli med sitt gråtande och sina spasmer. Emmeli fick hjälp direkt vi förklarade vår situation att mamma låg på palliativa och kämpade för livet och det hade brustit fullständigt för Emmeli. Emmeli hamnade på en säng och fick muskelavlappnade och syrran hade nu börjat hyperventilera de tog en papperspåser för näsa och mun för att kväva henne hyperventilering. Hon svimmande av och började hyperventilera igen, svimmade och hyperventilera och jag vet inte hur många gånger där i mellan hon frågade - Är mamma död? Lever mamma? Är hon död nu?

Pappa och jag klappade Emmeli och försökte lugna henne men det hade ingen verkan. Situationen med Emmeli höll på i nästan 2 timmar. Under tiden detta höll på säger pappa - jag tror jag få en hjärtinfakt snart. Jag har nog aldrig känt mig så liten och så ensam i hela mitt liv. Det kände som att alla skulle dö! Mamma Pappa och Emmeli skulle dö. Jag sa till pappa jag ska bara gå på toaletten, jag behövde komma utanför rummet.

När jag kommer ut från rummet så gå jag en bit bort och ställer mig mot en vägg och sakta sänker mig mot golvet. Jag kunde känna hur jag började känna mig utmattad. Jag tänkte - vafan är det som hände! Två sjuksköterskor kommer fram till mig de se ju att jag sitter på huk. Det var ju dumt! Nu måste de ju fråga hur det är. Jag berätta en snabb version av allt. De frågade mig om jag ville ha lite vatten att drickade jag tackade snabbt ja till det. Jag reser mig upp och jag känner hur jävla yr i skallen jag är jag trodde jag skulle stupa i golvet!! En av sjuksköterskorna tog en stadig tag om axeln på mig. Men jag säger snabbt jag är okej, jag är okej! Jag gå inte på rummet och Emmeli är fortfarande i chock men började lägga sig. Tillslut tog hon sig ur sin chock och reser sig upp och fråga vart hon är? Hon minns verken sjuksköterskan eller hur hon kom till akuten. Men hon fråga kvickt om mamma är död? Pappa svarade nej hon ligger och sover nu och hon mår bra. Klockan var nu närmare två på natten och vi hade spenderat hela dagen på sjukan från ca kl 12.00

Emmeli fick lugnade och några sömn tab. med sig hem. Det var inte ett alternativ ens för Emmeli att gå upp till mamma igen. Pappa tog Emmeli direkt ut till bilen. Jag fick springa upp till mamma igen då jag hade min väska och jacka kvar på rummet hos henne. Mamma var lugn och kämpade tappert med sin tunga andning. Jag pussade henne på pannan och sa jag älskar dig mamma mest i hela världen, vi kommer till dig i morgon igen jag pappa och Emmeli.

Dagen efter två timmar efter vi ska åka till mamma igen så la sig Emmeli i pappa säng och var på gränsen att börja hyperventilera igen då något riktigt häftigt händer ! Familj hunden Trizze märke att det är något som inte stå rätt till med Emmeli och börja pipa och gnälla och hoppa upp i sängen och lägger sig över bröstet på henne för att lugna henne, precis som att han liksom ska kväva hennes tunga och hastiga andetag. Det var så facinerande att se!! Emmeli somnade en stund och hon var så pass så hon kunde hälsa på mamma. Vi hade med oss mormor in och mamma var faktiskt något piggare denna dagen det var så hon kunde prata något mer än vad hon gjorde dagen innan. Hon blev så glad när hon fick träffa mormor som hon sken upp lilla mamma.

Under kvällen den dagen blev mamma något sämre och söndagen var läget detsamma mamma kämpade på med tunga andetag. Nu vet jag inte vilken av dessa dagarna detta var men jag har för mig att nån av dagarna innan torsdagen. Så vara pappa och Emmeli på väg till mormor och hennes man Einar. När Emmeli säger till pappa - Det är okej om mamma somna in. Lilla pappa bryter ihop fullständigt! Han kände att det var en lättnad när Emmeli sa det för jag och pappa kände ju att det hade varit bättre för mamma om hon fick somna in. Men Emmeli hade hamnat i chock och allt så vi vågade knapp säga något om mamma. Mamma var nu inte så kontaktbar, ingen ork till att prata, blicken var grå och tom. Hon kämpade för att säga hej och hej då jag älskar er.  

Läkarna sa att hennes värden såg bra ut och lät något positiv, vilket gjorde att pappa såg något ljus. Pappa pratade så positiv om att mamma kunde vända detta. Han menade att är det någon som kan vända detta så är det mamma, hon har lurat döden många gången. Jag blev så arg på pappa så jag var när och resa mig från stolen jag satt på för att klippa till han på käften och skrika han i ansikte - SE DU INTE HON DÖ VILKEN DAG SOM HELST!!!

Jag har ju sett detta mönstret innan på mitt jobb. Så jag visste vad som väntade...

Onsdagen satt vi länge hos henne kl va nog åtta på kvällen när vi åkte hem. Innan vi gick sa vi att vi älskade henne och hon är den bästa mamma i världen. Och att vi kom i morgon igen. Hon sa med att hon älskade oss <3

På torsdagen skulle jag köra till frisören på morgonen när jag kör ringer det i mobilen det var pappa.. Mamma hade tagit sitt sista andetag och somnat in lugnt och fridfullt. Jag körde in i bussficka och stannade. Jag minns inte mina ord till han. Jag ringde frisörsalongen för jag visste att kom man inte så skulle jag få betala 400kr. Så jag ringer till frisören och säger att jag inte kan komma för min mamma har dött och jag fortsätter att prata om att jag få ju betala om jag inte kommer. Men frisören var så chocka själv när jag säger vad som hänt och säger nej herregud du behöver inte betala. 

Jag ringer sedan Mikael min sambo för att berätta vad som har hänt och få hämta han för vi ska till sjukhuset och ta ett sista farväl av mamma. När jag har hämtat han ringer jag min barndomsvän/bästevän C för att berätta att mamma gått bort. Hon börja gråta men fråga mig är du inte ledsen. Ööh jo det är jag men hon förstod ganska så snart att jag var i chock att jag inte riktigt hade fattat. Jag hade sagt att mamma var död ett fler tal gånger nu jag hade hört pappa säga att hon var död men det var bara ord jag förstod inte vad det betydde redigt, jag hade inte några förväntningar på hur det skulle vara att se mamma. Jag var som ett blankt papper i huvudet. Chockad?

Jag få även ringa till tre av mammas gamla vänner sedan hennes barndom. Jag vill inte att de skulle få reda på något annat vis. Jag fick ringa jobbet med för att berätta att jag inte kunde jobba dagen där på. Jag kan inte låta bli att tänka på att min arbetskollega som svarade har förlorat väldigt mycket jag hade liksom inte kunnat få någon bättre i luren som förstod mig som hon gjorde. Jag är så tacksam att just du svarade. Kan det har varit ödet? Jag vill tror det :)  Jag och Mikael tog och till pappa och Emmeli och vi körde alla in till sjukhuset. Inte en tår hade nu runnit från min kind sedan dagen vi åkte in med mamma. Jag hade inte haft tid för att gråta alla andra var ju ledsena. Jag var tvungen att finnas för dem och jag kunde känna att mina tårar var inte lika betydelse fulla som de andras var. Vi var nu på plats på sjukhuset och när vi klev in i hiss som gick till palliativa avd. Fick jag en klump i magen. Korridoren kände lång..och denna gången ville man inte komma fram så snabbt som man ha velat de andra gångerna. När vi, när jag klivet in rummet och se mamma i sängen, livlös och i gulvit för så bryter jag ihop fullständigt! Jag skriker och grått och kasta mig fram till mamma och ta i hennes livlösa hand. Jag kramar och klappa den och hoppas att den ska få liv igen. Jag säger "mamma" om och om igen. Jag kunde känna Mikael klappa mig på ryggen, han hade aldrig sett mig gråta på detta vis, jag var nästa hysterisk.

 Jag kunde känna att hon alla redan har lämnat oss, att hon inte finns med oss i rummet..  Hon hade sin uggle pläd hon tyckte så mycket om på sig. Vi satt ett bra tag innan vi reste på oss. Emmeli vill har en liten stund för sig själv med mamma. När Emmeli kommer ut berätta hon att hon lämnade var sitt FUCK CANCER armband hos mamma. 

 

Du som läser detta och har mist någon det behöver inte vara i cancer. Du ska vet att du inte är ensam. Du har mig och så många andra där ute!

 

                                                                           Kramar Från Josefine