Storyn
För anhöriga, av anhöriga
Cancerkompisar grundades av Inga-Lill och Alexandra Lellky, mor och dotter, 24 augusti 2012. En hemsida byggdes och en grupp på Facebook lades upp. På hemsidan fanns två formulär där man kunde be om att få eller bli en cancerkompis . På några timmar började förfrågningarna komma in från anhöriga som sökte kontakt med andra anhöriga. All matchning sköttes manuellt och idén om att bygga en egen community växte fram tillsammans med sonen Alexander Lellky.
Cancerkompisar sökte finansiering och beviljades medel från Region Skåne, sociala investeringsmedel, och byggandet av communityn påbörjades. Cancerkompisar är idag en nationell organisation med CancerkompisAmbassadörer över hela landet. Cancerkompisar blir inbjudna till olika forum som en självklar talesperson för anhöriga till cancerdrabbade. Cancerkompisar driver flera projekt för att öka medvetenhete kring de anhörigas situation.
Början på historien
Inga-Lill har skrivit dagbok sedan tonåren och skrev dagligen under hennes mans, Björns, sista 10 månader i livet. En av sjuksköterskorna i teamet uppmanade henne att skriva en bok om deras sista tid tillsammans. Boken finns inte men med samma kraft, insikt och känsla kom den att ge upphov till Cancerkompisar.se.
– Från att Björn fick sin dödsdom tills dess att han dog hemma 10 månader senare önskade jag många gånger att han skulle dö. Tankar som kändes förbjudna. I oktober 2000 fick han höra ”lever du över jul har du tur”. Tre månader kvar att leva! Samma dag friade han till mig från sin sjukhussäng. Jag hörde mig själv svara ja men i samma sekund kom en av mina allra första förbjudna tankar ”nej, jag vill inte, det är ju inte lönt". Från den stunden levde vi parallella liv.
Björn åkte ut och in på sjukhus. När han bestämde sig för att dö hemma förvandlades hemmet till ett minisjukhus med sjukhussäng, droppställning och mängder av mediciner. Själv orkade Inga-Lill inte arbeta utan blev sjukskriven i omgångar. För att ta hand om sin oro och ångest fick hon tid för samtal hos en kurator.
– Vid ett de mötena frågade hon mig vad mer hon kunde göra för mig. "jag skulle prata med någon som har det som jag, en kvinna som har en man som är döende i cancer” sa jag. Det var så jag kom i kontakt Gertrud. Hon blev min alldeles egen cancerkompis och jag hennes. Vi kunde stötta varandra. Vi förstod varandra utan att behöva förklara.
En sådan kompis borde alla kunna få. Tack, Gertrud.
FOTO: André de Loisted