Möten i livet ända in i döden

Alla är vi öden på två ben och vilka möten jag har äran att göra här på avdelningen. Fantastiska människor och berättelser, både från inlagda, anhöriga och personalen...

För några veckor sedan behövde min man för första gången tas om hand efter att han "skött magen" som man säger inom vården. En stark, vacker kvinna kom in i vårt rum. Jag kikar alltid mot sköterskornas bröst, inte alltid så diskret, för att se deras namn. Kvinnan i fråga har ett franskklingande namn. Hon hjälpte min man med värdighet och värme. Att behöva ta emot den här typen av hjälp var nytt för både min man och mig och hela den dagen sprang jag och hämtade henne när min man hade behov av hjälp. Sen försvann hon en tid och blöjbytena har blivit vardag. För någon vecka sedan dök hon upp på avdelningen igen och det vitaste, varmaste leende avfyrades åt mitt håll i korridoren. En stor kram följde på det. det enda jag kan tänka är hur härlig och vacker hon är som orkar ge så mycket av sig själv.

Nu jobbar hon natt och jag fick möjlighet att prata mer med henne, eftersom min man snarkar gott på en sudd morfin.

Hon jobbar så mycket hon kan här i Sverige ca 5-6 månader per år. Sen flyger hon till sin man i Canada och lever där resten av tiden. Hennes man är överlevare efter en svår hjärtinfarkt och hon är konstant orolig för honom. Hon gillar att jobba natt därför att hon hinner ringa till honom under hans dag och prata med honom. Hon går här och längtar, jobbar hårt för att kunna vara ledig med honom resterande tid. De har inte många kronor, men de har kärleken.

Jag avskyr orsaken till att vara här, men jag älskar mötena jag gör. Inte bara att lyssna på det som blir sagt, utan att försöka höra det som är osagt och att medvetet ibland lyssna på de tysta. Jag har ynnesten att möta alla typer här och det är inte bara smärta jag kommer ta med mig härifrån...