2010 kom det upp en knöl på min mans hals...

Hejsan jag heter Margareta men kallas Maggan, jag har aldrig bloggat eller skrivit min historia någonsin förut...

2010 kom det upp en knöl på min mans hals och vi funderade vad det kunde vara för någonting som hade hänt, jag var med min man då för han jobbade i Kiruna med kompressorer i en vecka. Vi for in på akuten där och dom tog en massa prover på honom, men läkaren visste inte vad det kunde vara: Jag frågade läkaren om hon trodde det kunde vara cancer men jag fick inget riktigt svar,vi for hem till Hudiksvall och där tog dom prov på knölen på halsen, vilken fruktansvärd lång väntan på provsvaret, jag var alldeles knäckt innan vi fick svar.
Nästa ner till onkologen i Gävle och träffade en läkare där och det var så hemskt att kliva in på onkologen, jag tänkte bara på döden då och att jag inte får ha kvar min man så länge till. De vart många tankar som snurrade i huvudet på mig.
Min man fick besked metastaserad njurcancer och det var inte den vanliga njurcancern utan grumlig, jag grät hela vägen hem. 
Vi samlade barnen och talade om det för dom och det vart många tårar den kvällen. På natten sov jag inte en blund och hade fruktansvärd huvudvärk och mådde skit...

Min man började äta bromsmedicin och han fick pröva tre olika sorter men inga hjälpte för honom så in å ut på sjukhuset för infektioner.
2013 i april fick han pröva cytostatika i armen några gånger, men så i juni vart han riktigt sjuk och fick åka ambulans till sjukhuset och han vart liggandes där i två månader. Dom fick ingen bukt med blodförgiftningen och den ecolora bakterien han fått, läkarna höll på att ge upp på honom! Sen fick han massor av blod och antibiotika i dropp, ja det var en fruktansvärd tid och grät gjorde jag varje dag men tillslut vände det och han vart bättre.

Han fick komma hem två dagar före midsommar, då hade kuratorn å jag fixat säng och hjälpmedel hem så jag var överlycklig att få hem honom.
Men nu får han inge mera cytostatika för det tar död på honom.

I oktober fick min man vara med om en studie i Uppsala om en ny bromsmedicin som dom forskar om, jag tycker ju att det är ju att ge han en godis och så om den är bra så hinner min man inte få den, ja så tänker jag man tar ju alla halmstrån man kan få i detta läge..
Jag ser hela dagarna hur han lider och blir bara smalare och buken är som en ballong på honom. Han har fått varit in och tappat buken före jul och mera blod har han fått.

Jag är ju så jävla hjälplös kan bara stå och titta på när han tynar bort från mig.
Vi har ju så många år kvar och kunna göra saker nu när barna är utflugna, min man är bara 61 år och jag är 60 år, han har aldrig varit sjukskriven och trivdes med sitt jobb så det är ju en stor förändring för honom. 
Ja vi lever på lånad tid vill inte att han ska dö ifrån mig men vet att det kommer den dagen och det är ju fördärvligt vi lever nu dag för dag jag bryr mig inte om mig själv nuförtiden, ja det är min historia har inte tagit med allt men men...

// Maggan