Du är här

Alltså hur glad måste jag vara egentligen?

Anna berättar,

min sambo diagnostiserades med prostatacancer våren -21. Sedan dess har det spridit sig till skelett, lungor, bukspottskörteln och tjocktarmen.  Han har även svår njursvikt med väldigt låg njurkapacitet vilket gör hans behandlingar och medicinering så mycket svårare. 

Jag har semester från mitt jobb som undersköterska på demensboende. Men jag känner sån enorm stress och oro. Jag orkar inte med att träffa folk . Vill bara få vara ifred med mina tankar. Minsta motgång eller krav känns jättejobbigt.  Om två veckor ska jag jobba igen och jag vet nästan redan att det inte kommer att gå . 

Att hela tiden vara andra till lags och hjälpa  när jag själv mår jättedåligt.  I vintras brakade jag ihop och blev sjukskriven för akut stress-syndrom. Gick till kurator på vc  för att få hjälp att hantera allt , men hen var inte så behjälplig som jag skulle önskat. 

 

När jag gråtit och berättat om vår situation svarade hen med "Ja, det var inte mycket positivt där inte..." Tycker det var ett mycket märkligt uttalande.  Hen tyckte dock att jag behövde vara sjukskriven eller gå ner i arbetstid. 

Läkaren tyckte jag "verkade deprimerad" och skrev ut antidepressiva och sjukskrev mig 14 dagar. 

 

Alltså hur glad måste jag vara egentligen? Får jag inte vara ledsen, utmattad, ångestfylld och orolig?  

Varför får jag inte bara må dåligt över att  min sambo är svårt sjuk?

Varför måste jag pressas att må bra och tänka positivt när hela min kropp och själ bara vill skrika och slå ut min ångest över att se min älskades smärta.  

Varför måste jag kämpa emot det jag egentligen känner ?!  

Nu drar jag mig för att söka hjälp igen fast jag känner att jag behöver det.

 

Hej Anna,

Jag håller på att mista min man i spridd magcancer, just nu får han näringsdropp, cytostatika och immunterapi.

Vi har palliativ vård i hemmet. Som pensionär kan jag inte få anhörigpenning, dock kan annan anhörig som har SGI få ersättning för att vara med maken, vilket ger mig möjlighet att göra något för egen del, besöka en vän, vandra nån tur med hundarna eller vad jag känner för.

Eva

 

Hej Anna

ja det är en jobbig situation, vi hade också allt det där och det var fantastiskt tryggt att få vara hemma och denna underbara personal som var anträffbara dygnet runt och ordnade med allt. Jag har 3 vuxna barn som bor i samma stad som mig så jag fick avlösning så jag kunde göra nåt annat.

Många styrkekramar till dig

Marita L

Kommentar från Cancerkompisar

Dessa anhöriga har godkänt att vi publicerar deras berättelser.

 Ta hand om er alla! Inga-Lill Ambassadör Cancerkompisar