Finns absolut ingen annanstans som jag vågar ...

Men någonstans i allt detta så har jag tappat bort mig själv. Allt i livet handlar om att ta vara på hans tid, vår tid tillsammans.

Palliativ vård. Så tungt att höra det beskedet. Men jag mår ju inte sämre än innan, säger min man. Han har ju rätt, han mår fortfarande ganska bra. Vi har ju hela tiden vetat att vi varit på väg åt detta hållet men någonstans finns ju ändå det där lilla hoppet som inbillar sig att det ska komma någon bot. Vill att han skall ha möjlighet att göra allt han vill när han fortfarande mår bra.

När jag försöker prata med honom om det blir han bara arg och säger "Jag ska väl inte dö imorgon"!

Jag vet inte vad jag ska göra.

Hur jag ska vara.

Vad jag ska säga.

Finns så mycket som bubblar i mig men han vill ju att allt bara ska vara som vanligt. Vi har levt i detta i 13 år och jag vet att jag borde vara tacksam och det är jag men någonstans i allt detta så har jag tappat bort mig själv. Allt i livet handlar om att ta vara på hans tid, vår tid tillsammans. Vi köpte hans föräldrars gård förra året, jag är inte bonde, vad gör jag med allt när han inte orkar, när han inte finns. Kan inte tänka mig att flytta igen men när den dagen kommer kanske jag tänker annorlunda.

Vet inte vad jag skulle gjort utan er i den här gruppen.

Finns absolut ingen annanstans som jag "vågar" prata om detta så här.

Förväntar mig inga svar, behöver bara dela det med någon. Är så tacksam för att ni finns.

Maria med en sjuk partner