Du är här

Före och efter

Det är sant, det kommer för alltid att finnas ett före och efter. Det är ett faktum som kommit att påverka både mig och mitt liv. En insikt som jag inte önskar att någon ska behöva uppleva - ett ständigt och evigt ärr i själen.

Det här är min berättelse - också en hyllning till en av de finaste personerna jag någonsin haft i min närhet.

Du hade varit sjuk ett tag, vi alla trodde att det var influensan. Efter några veckor hade du fortfarande inte blivit av med symptomen och vi alla rådde dig att gå till läkaren. Du var lika envis som alltid och sa att det snart kommer att gå över. Tillslut bokade jag en tid åt dig på vårdcentralen.

Väl på vårdcentralen insåg läkaren snabbt, efter att ha lyssnat på dina lungor, att detta troligtvis inte rörde sig om någon influensa. Du fick en akuttid på röntgen en timma senare.

Jag minns så väl att vi satt tysta i bilen på väg hem. Jag sa till dig att jag skulle springa in för att gå på toaletten. Istället ringde jag min pappa i panik. Jag kunde inte följa med dig till röntgen, jag var inte stark nog och jag skämdes för att säga det till dig. Jag var så fruktansvärt rädd.

Ungefär en vecka senare satt jag i min lägenhet när pappa knackade på dörren. Jag öppnade dörren och han var redan halvvägs upp för trappan till sin lägenhet på andra våningen. ”Det var cancer farmor hade” sa han och fortsatte att gå upp för trapporna. Jag stod som förstelnad i dörren. Hörde jag rätt!? Sa han precis att min farmor, min allra finaste farmor, hade cancer!?

Min älskade Iris Anita Larsson hade två tumörer i lungorna. Prognosen såg inte god ut och hela släkten befann sig i ett suddigt vakum. Vad skulle hända nu och hur skulle vi klara det här?

Farmor påbörjade sin behandling och oftast var det jag som följde med henne. Hon blev snabbt omtyckt av personalen – en mycket godhjärtad och glad person trots sjukdomen. Vi gjorde behandlingarna till en rolig grej. Vi skrattade, pratade, löste korsord eller lyssnade på radio. Farmor nynnade alltid med i låtarna trots att hon inte kunde varken text eller melodi. Efter behandlingen bjöd farmor alltid på fika eller lunch.

Dagarna, veckorna och månaderna gick. Vi pratade i telefon nästan varje dag och jag besökte henne flera dagar i veckan. Inte för att hon var sjuk, inte för att hon levde ensam – utan för att hon var min allra bästa vän.

Behandlingarna tog hårt på denna redan späda kvinna. Det var först när hon tappade håret som hon grät första gången. Jag tror att hon kände att sjukdomen för första gången stulit något för henne, något hon alltid värnat om – sin värdighet.

Vi köpte kepsar och sjalar till henne, så hon skulle känna sig mer bekväm. Hon fick en vacker peruk. Men det var dagarna utan kepsar, sjalar och peruker då hon var som vackrast. Jag minns att jag skrev en dikt tillägnad henne under denna tiden. Hon sa att hon läste den varje kväll innan hon somnade, att det gav henne styrka.

Farmor blev allt sämre och när det konstaterades att hon även hade fått metastaser i hjärnan kunde jag inte längre tänka klart. Jag minns allt för tydligt hur vi stegade mot läkarens dörr, det var dags för ett utlåtande om de senaste röntgenbilderna. Läkaren förklarade att det rörde sig om en spridning till hjärnan. Han pratade om strålning och olika behandlingar. Jag slutade lyssna där, mitt fokus stannade vid hjärntumör. Jag visste vad en sådan spridning skulle leda till. Det visste farmor också.

När vi kom ut ur rummet tittade farmor på mig, hon hade tårar i ögonen. Hon log och sa ”du ska veta att jag har levt ett bra liv, jag har fina barn och underbara barnbarn. Jag har haft allt jag behöver, det räcker för mig.” Jag kunde se att hon menade vartenda ord och jag svarade bara ”jag vet.”

Jag kan inte på ett rättvist sätt förklara med ord hur fin min farmor var, hur förjävlig cancern var eller hur tacksam jag är över att jag fick finnas där för henne. Jag skriver och raderar om vart annat.

Sista tiden var hemsk, tiden flyter samman och jag kan inte reda ut vad som hände och när. Det var aldrig konstigt för mig att vara stark där och då. Jag hade inte tid att känna eller tänka. Det viktigaste var att hålla ihop, att ta sig igenom dagen för att sedan börja om.

I efterhand känns det hemskt. Jag var så upptagen med att inte bryta ihop att jag inte tog mig modet att prata. En sak var tydlig från start – farmor tänkte sköta det här snyggt. Hon klagade aldrig, hon pratade hellre om andra än sig själv, hon grät inte, visade ingen ångest eller panik. Hur mådde hon egentligen? Hur kände hon innerst inne? Var hon rädd? Det finns så många obesvarade frågor som jag ångrar djupt att jag inte ställde.

I allt det hemska så har jag ett fantastiskt återkommande minne. Ett minne som då och då får mig att skratta högt i min ensamhet.
För att farmor skulle slippa gå så långt efter behandlingarna parkerade vi ofta på sjukhusets baksida. Det krävde dock en kort promenad genom skogsterrängen. Efter en av de sista behandlingarna hade hon så ont i benen att hon knappt kunde gå. Vi pausade flera gånger men värken bestod. Jag frågade lite skämtsamt om jag skulle bära henne på ryggen. Hon skrattade och sa att jag ska vara rädd om min rygg. Jag påpekade att jag tränat i hela mitt liv och att jag nog skulle klara av att bära hennes 39 kilo.
Sagt och gjort. Farmor hävde sig upp på min rygg och jag gick sakta och försiktigt framåt genom skogen. Farmor skrattade så mycket att jag knappt kunde höra vad hon sa. Vi mötte ett medelålders par som också de valt att gå via sjukhusets baksida. De tittade förvånat på oss och log. Det fick givetvis farmor att skratta än mer. Jag kommer aldrig att glömma detta fantastiska ögonblick och än idag kan jag höra farmors skratt från min rygg.

Dagen innan min farmor somnade in besökte jag henne på sjukhuset under dagen. Hon underhöll oss alla genom olika skämt och historier. På kvällen kände jag ett stort behov av att se henne. Jag och min sambo körde till sjukhuset – långt efter stängningstid. Vi lyckades ta oss in genom en liten entré när en man gick ut för att röka. Jag knackade försiktigt på dörren till avdelningen där hon låg. Sköterskan kände igen mig och frågade vad jag gjorde där och jag förklarade att jag bara vill sitta en stund hos min farmor.

Där satt jag och min sambo till klockan halv fem på morgonen. Halvsovandes i en rullstol och i en fåtölj. Jag lyssnade till hennes andetag och kunde riktigt se framför mig hur arg hon hade blivit om hon sett mig sitta där istället för att ligga hemma i sängen och sova.

Tjugo över åtta på morgonen ringer min telefon. Yrvaken hittar jag telefonen och svarar. Jag får instruktioner om att så snabbt som möjligt ta mig till sjukhuset eftersom farmors tid nu är knapp. Jag väcker min sambo och slänger på mig kläder.

När vi kommer in i rummet möts jag av en tjock mur av oro och ängslan. Det gick att ta på stämningen där inne. Farmor var inte kontaktbar men jämrade sig ibland. Rummet fylldes snabbt. Hennes fem söner med respektive var där och några kusiner till mig. Vi var säkert 15-20 personer i det lilla rummet. Alla strök och klappade hennes händer och kinder, någon fuktade hennes läppar, någon pratade med henne och alla grät. Det var en sann och gemensam tragedi vi delade i denna stund. Så varsamt och stillsamt.

Timmarna gick och för mig som inte sovit mer än två timmar var tvungen att åka hem ett tag. Jag lovade mig själv att bara sova en halvtimma och sedan åka tillbaka. Jag ställde klockan men lyckades inte vakna – istället väcks jag av att telefonen ringer och ännu en gång är den fasansfulla besked. Nu händer det!

Jag och sambon springer ut till bilen, kör i ilfart till sjukhuset, springer i korridoren till hissen. När vi kommer upp till avdelningen möter jag två sköterskor, de vänder ner blicken när jag kommer emot de. Då förstår jag, då inser jag vad som skett. Jag möter min pappa som kommer ut ur rummet, hans ögon är röda av gråt. Han håller upp fem fingrar och jag förstår vad han menar. Jag kom fem minuter för sent.

Jag kan inte förmå mig själv att styra min kropp, än mindre mina tankar. Jag går in genom dörren och går fram till min älskade vän. Jag stirrar på bröstkorgen, den rör sig inte. Jag känner hur arg jag blir över att bröstkorgen inte rör sig. Just i denna stund så känns det som om någon har tryckt av strömbrytaren. Ingenting fungerar, hjärna och hjärta tillåter endast de mest nödvändiga funktionerna.

Släkten samlas i uppehållsrummet, alla sitter tysta. Efter ett tag får vi gå in till henne igen. De har gjort henne fin, tänt ett ljus och lagt en ros på nattduksbordet. Vi får gå in i ensamhet och ta farväl av henne. Jag sätter mig ner bredvid henne, stryker hennes hår och kind. Jag lutar mig mot hennes öra och sjunger försiktigt en barnvisa hon alltid sjöng för mig när jag var liten.

Förlåt farmor, förlåt för att jag inte var med dig till slutet. Jag kan viska det till dig än idag. Jag är så oerhört ledsen att jag inte vaknade. Vi ses igen och till dess att dagen kommer ska jag leva med- och bevara minnet utav dig.

Jag älskar dig mer än hjärtat rymmer! 

 

Jag bor i Halmstad och känner du att du skulle vilja ha en cancerkompis, så är du jättevälkommen att larsson.isabell [at] hotmail.com (kontakta mig)!

 

/Isabell

Bild ©Anna Westin

 

Vill du ta kontakt med Isabell går det bra att larsson.isabell [at] hotmail.com (mejla henne här)

 

Bild lånad av Anna Westin