Kära Döden

”Kära Döden” heter en barnbok som delades ut till mina döttrar av personalen på Ersta hospice, då Helenas tid började rinna ut på allvar.

Jag minns att jag självklart insåg det goda syftet med detta, att hjälpa oss föräldrar förklara för våra barn att deras faster och idol, deras älskade Nea, snart skulle dö ifrån dom. Ändå reagerade jag med visst motstånd och irritation. ”Vad är detta för osmakligt, mula små barn med sorg och krass verklighet, låt dom gömma sig i iPads, det funkar hemma så fort pappa vill vara ifred”. Typ så tänkte jag. Nu i efterhand är det lätt att inse att mitt sinne kämpade mot min egen verklighet, förgäves försökte fly undan ett obevekligt ultimatum: Din lillasyster skall dö, och du kan inte göra ett skit.

”Barns sorg är randig” sa personalen på Ersta. De menade att likt rännilar på ett fönster i regn kan den vara kraftig och flödande. Däremellan torkar den upp, och barnet minns inte sorgen för en stund. Det dova, tunga mörker som parkerar i den vuxnes sinne uteblir. ”Oftast hanterar barn sorg bättre än oss vuxna” sa dom vidare, och den delen kändes plötsligt hoppfull då jag lamslagen stirrade ut på Folkungagatan i nattmörkret, samma natt min syster hade dött.

Men jag oroade mig trots allt för barnen, hur detta skulle gå. Liv, 7 år, hade hela sitt korta liv haft ett nära och starkt band till Helena. Helena var den stora idolen. Livs sorg var tydlig under sjukdomen, speciellt mot slutet, och rev i både våra och Helenas hjärta. Liv hade till oss skällt både på sköterskor och Gud, eftersom ingen av dom kunde hjälpa Nea. ”Måste hon vara på sjukhus ” undrade Liv flera gånger under sjukdomstiden. Det var kämpigt att förklara varför Nea var tvungen att vara på sjukhus. 

Jag refererade till mig själv och min första erfarenhet av döden, jag var 6 år då mormor dog. Det borde lugnat mig avseende oron för traumatisering, då mitt största och enda minne från denna tid är mitt huvudbry över att jag och kusin Henrik inte fick leka cowboy och Indian på mormors begravningsdag. Vi fick inte vara med på begravningen då vi förmodligen befarades störa ut den med väsen och vrål, (troligen korrekt bedömt), men ej heller fick vi i lugn och ro skjuta varandra i fantasin medelst min brors silver (nicklade) revolver från High Chaparall. Jag fick tag i en värja av plast som skulle ta kål på Henrik där uppe i bergen i Halsvik, men vare sig värjan eller min krigslust höll måttet denna dag.

Jag är ändå nu efteråt djupt tacksam till personalen på Ersta. Inte bara det att de gjorde allt för Helena hennes sista tid, för att underlätta och hjälpa, för att stötta och trösta, även oss runt omkring. Utan också för de hjälpte barnen. Jag är glad att jag följde deras råd. Dagen efter att hon dött tog jag med döttrarna in till Nea där hon låg. De fick sitta bredvid henne, känna på henne och pussa på henne, viska sina egna små hemligheter och avsked i hennes öra. De behövde inte skrämmas av döden, utan förstod att Nea var där, men ändå inte. De undrade oroligt om Neas smycken och lilla nallen Faderittan som följt Helena halva hennes liv. De visste vad Faderittan betydde. De fann hopp i att få veta att Faderittan inte skulle överge henne nu, utan fortsätta sitta på hennes axel resan ut. (Marie satte fast Faderittan med en säkerhetsnål i Helenas tröja, vilket visade dom att han kommer inte försvinna).

Liv och Line var med hela vägen, vid begravning och sedan urnsättning. Deras sorg har varit randig och är det fortfarande. Men de har ändå förstått. De pratar ofta om henne, vid middagar påtalar de att vi inte får glömma bort att skåla för Nea, Line pratar direkt till Nea då hon vill ha en större förändring i till exempel vädret, då det är Nea som ”bestämmer där uppe nu”.

”Är du ledsen pappa, tänker du på Nea” frågar de när de ser att jag drabbats av vemod. Så vill de muntra upp mig och berättar roliga saker om Nea

Att vi lär oss mycket från våra barn är ingen nyhet för någon förälder. Däremot var jag inte beredd på att jag även skulle lära mig om sorgearbete via mina barn. I denna nattsvarta vår och försommar, i denna sorgens stund så fanns två små Liv-Liner (förlåt ordvitsen) att greppa tag och klamra sig fast i. På samma gång var de både utsatta men hjälpande.

Som förälder är du inställd på att det är du som skall skydda dina barn mot elände och sorg. Jag var inte beredd på att mina barn även skulle komma att skydda mig när sorgen knackade på.

Men jag är i slutänden en enkel man och för mig kan det räcka med att lyssna på en låt av Frank Sinatra för att dra lärdomar om livet.

There isn’t much that I have learned

Through all my foolish years

Except that life keeps runnin’ in cycles

First there’s laughter, then those tears

/Viktor

 Saknad av många. Saknad av två små.

 Nea. Idolen

Länk till Viktors blogg

doren75 [at] hotmail.com (Mejla Viktor)