Att bo och leva i dödens väntrum.

För 20 år sedan dog min styvpappa i cancer. Han skulle dö hemma och jag och 2 systrar, hjälpta min mamma så gott som vi kunna.

Men vi bodde inte hemma.

Vi kom ett par dagar och hjälpta, sen åkte vi tillbaka till vår egna trygga och sjukdomsfria hem.

Det var tungt och jobbigt men vi klarade det, min styvpappa fick lov att dö i sitt hem.

Då min man blev cancersjuk och vi sedan fick beskedet om att läkarana inte kunna göra mera, var det en själv följa att min man också skulle dö hemma hos jag och hundarna.

Jag hade ju klarat det en gång tidigara så jag klarar det också med min man.

Nu klarar jag det men det är så tungt, så tungt.

Det jag inte viste om den gång, då min styvpappa dog, var hur tungt det är att vara den som är hemma 24 timmar i dygnet och hjälpar och följer den cancersjuka.

Mamma förlåt jag viste inte hur extra hårt det var för du.

Nu vet jag.

Att leva med et människa som kan dö vilken dag som helst.

Att varje dag se livet slitas sakta men säkert ut min man.

Att varje dag försöka att göra den dag speciell, det kan vara den sista.

Att varje dag erkänna att jag måsta hjälpa mer och mera.

Att varje dag känna av hur han mår, om han har smärtar i dag.

Att inte veta om det är i dag, i morgon eller om et halv år jag blir änka.

Att varje dag vara glad, skojig när jag helst bara vill sätta mig i ett mörkt hörna och bara gråta.

Att vara den som informera alla om hur det går i dag.

Att vara den som skal förklara vänner och familj; ni får bara komma en och en i taget och max 3 dagar om ni skal bo hos os.

Inte bara för min mans skuld men för jag klarar inte av att ha människor här som inte hjälpar med mat och alt annat.

Att inte veta vad morgondagen bringar för utan sjukdom och elända.

Att jag kan känna mig mera sjuk än min man och då är jag fult frisk.

Att det inte är det samma som då jag var dotter och kunna åka tillbaka till mitt hem utan sjukdom och död.

JAG VISTE INTE ATT DET SKULLE VARA SÅ TUNGT ATT VARA ETT FULT FRISKT MÄNNISKA.

Jag tror jag klarar det men jag vet inte.

Jag vet, att det inte, är det samma att vara den som bor tillsammans med den cancersjuka som det är att vara den som kan åka iväg igen.

Jag vet hur det är att bo och leva i dödens väntrum.

Inte als det samma.

Kram till alla ni som kämpar med och brevid canser.