Ett år och 23 dagar har gått sen min make lämnade mig.
Hur har det gått?.... sådär.
Tänker ta upp ett känsligt ämne som oftast inte pratas om. Ekonomi.
Då min make dog, fick jag gå igenom alla hans papper som låg i 3 stora högar, det var för 6 år.
Skulder på skulder dök upp, jag hade absolut ingen kännedom om detta. Skulder från hans liv i Danmark.
Fik kontakt med bankens jurist och ett detektiv jobb började. Efter 3,5 månad var vi uppe på över 600.000 kr och jag blev rekommenderat att ansöka om att hans dödsbo gick i konkurs.
Min make var 69 år då han dog så ingen försäkringar eller annat ekonomiskt stöd kom till utbetalning till mig. Elle jo lite och en liten pension från Danmark, men inget som kunna råda bod på hans skulder.
Konkurs ansökning är inne och nu väntar jag ”bara” på att få besked om att tingsrätten avsluttar.
Kan inte förklara känslan av att sitta i Tingsrätten och berätta att jo sådär är det och jag hade ingen aning om att det var så. Att varje vecka få nya kravbrev från Danmark.
Sorgsamt och pinsamt.
Att skulle genomgå allt i vårt hus med en advokat/dödsboförvalter ( som var mycket bra och känslig) för att se hur mycket pengar det skulle ackumulera, inget, vi äger inget av ”värde”.
Konton med vår byggfond var borta, där skulle ha varit 120 000 kr, men där var = 0 kr.
Jag vet fortfarande inte om jag kan stanna i huset, som tur var hade vi just lånat 250 000 kr till ombyggnad så där var inte mycket fri värde kvar. Men pengarna till renovationen var också borta och jag blev lämnat med ett mycket trasigt hus.
Att bearbeta detta samtidig med sorgen, utmaningssyndrom, en trasig kropp som först nu klara av att jobba full tid, det var tungt, mycket tungt.
Jag var så trasig att jag 2 gångar var nära att ta mitt eget liv, det blev bara för tungt att leva, jag orkade inte längre.
Jag saknade min maka och var samtidig så besviken och vred på honom att det slet mig sönder.
Det var pinsamt för mig att prata med andra om min situation, att ha levat med en i 23 år och sen upptäcka vad han hade gömt för mig.
Nu förstod jag varför han inte ville genomgå alt ekonomisk med mig då han blev sjuk, det var för pinsamt.
Samtidig brast mitt förhållande med min familj i Danmark så jag fick meddela att jag tog time out från dom, jag måste focusera på mig och att leva igen.
Tur är att jag har några mycket goda vänner kvar som jag kunna diskutera detta med och det var också de som drog mig ut av svarta hålet och fick mig att välja livet. Inte min Danska familj.
Nu har jag valt livet, men där kommer fortfarande dagar vars det är tungt och jag känner mig otroligt ensam, inget eget barn, ingen familj.
Jo min nya Norrlanska familj, men de har ju också egen familj att tänka på.
Bara tanken på att hitta en ny livskamrat gir mig panik, panik att skulle ha ett annat människa i huset.
Kanske jag en dag också blir klar till att möta en ny livskammarat, men än så länge blir det jag och mina 2 hund pojkar.
Sen är jag så tacksam för mina 2 jobb och oerhörde förstående chefer.
Ja så kan livet bli.