Hjärnan och kropp står på stand by.

Jag försöka att jobba, caféet har öppet och där triller en del gäster in, samtidig skal jag försöka att få sytt en del tennarmband av modellen Hopp och Kärlek, men det är som all energi är borta.

Hjärnan och kropp är tom så tom.

Min hjärna försökar att skicka ordar ut till händerna, ni måsta börja sy där är så många människor som vänte på sina armband. Men det är som om förbindelsen är kapat av.

Där händer inget.

4 dagar tillbaka sprang jag nästan när jag tog kvälls tur med hundarna nu kan jag nästan inte flytta fötterna. Det går så sakta, det är så jobbigt.

Yrseln har tilltagit, i dag skal jag bara titta åt sidan då håller jag på att ramla. Mina leder gör ont så snart jag rör på mig. Min kropp känns som en 90 åring och inte som 52 år som den är.

Jag har slutat att tycka synd om mig och har lärt (efter 1,5 år) att det inte hjälps att kämpa emot.

Ta det lugnt, stäng caféet en dag, sova och gör inget annat än att av vänta orken skal komma tillbaka.

Jag har också lärt att problem jag inte har inverkan på skal jag lägga åt sidan och använda min kraft på de problem jag kan påverka.

Sen är det ju så, det är inte jag som är sjuk. Har för länge sen varit till läkaren och han sa det är ett symptom på sin mans sjukdom.

Jag kan då säga att jag nu har en liten idé om hur min man måste ha det när han sir, jag mår bra jag är bara så tröt, så tröt.

Jag vet inte hur det är att ha obotlig cancer men jag vet en del om hur det är att stå bredvid.