Mitt liv!!!!!
Jag är ute och cykla.
Cykeln är alls för hög, jag kan inte nå marken med mina fötter. Jag är kommit till en mycket låååång nerförs backa.
Jag ser inte riktigt slutet men tror det är ett djupt stup när den tar slut, dikarna är djupa och brante.
Backen växlar mellan att bara gå nerför och mera branta backar, cykeln låter jag bara trilla och det går sådär bra.
Plötsligt tycker jag det går för fort och jag bromsar.
Panik, jag kan inte bromsa, jag försöker men cykeln bara ökar i fart och jag börja vingla.
Paniken är nu stor och svart, jag har inte längre kontroll.
Jag vinglar nu fort ner för backen och jag vet det här kommer att sluta illa.
Äntligen ramlar jag ner i diket eller i stupet vid slutet av backen.
Jag vet jag kommer att få mängder med sår och hål, några kommer att läka bra andra vill bli livslånga ar.
Ar som för alltid vill påminde mig om den här cykel tur, undra om jag någonsin kommer upp på en cykel igen?
En skön cykeltur som blev en livsfarlig färd med ett dåligt slut.
Vi är många på denna backa, några trillar av så snart nedförs backen börjar andra tar sig lite längre, men alla får vi variga ar.
Kram