Tiden bara försvinner.

Då jag började på denna blogg var jag övertygat över att jag klarade av att skriva minst 2 inlägg varje vecka.

Ha ha, tänk att jag kunna vara så optimistisks.

Jag hade ju så mycket tid.

Men jag upptäckte snart att tid när man bor tillsammans med en cancersjuk inte är den samma tid som när man är frisk båda två.

Alt tar sååååå låååång tiiiid. Det är inte för att jag inte har lust eller ting att blogga om, jag har så det räcker i flera år.

Men tiden, vars tog den vägen.

Där är ju fortfarande 24 timmar i dygnet.

Från jag börjar planera vad jag skal och till jag kommer igång, där försvinnar ganska mycket tid.

Jag kan sitta vid köksbordet och skal bara tänka/planera klart och sen när jag tittar på klockan då försvann 2 timmer. Jag har inget ide om vad jag gjorde i de 2 timmer, i min värd satt jag bara 20 minutter och funderade.

Jag använder också ganska mycket tid på att hitta rätt på ting. Min mobil som är så viktig när jag går ut, min man skal kunna få kontakt med mig och tänk om jag ramlar och bryter ett ben.

Jag har fått en panik ångest för att glömma min mobil när jag går utomhus.

Samtidig kan jag använda en halv timme på att hitta mobilen oavsett om den ligger där den skal, jag ser den bara inte i paniken.

Jo jag vet jag kan ringa till den så hör jag jo vars den ligger, men där vi bor har vi bara mobiltäckning i hörnet av 2 av fönsterna och där vet jag den inte ligger.

Att planera och göra mat är vissa dagar nästen oöverskådligt för mig. En god ven kommer ofta med hemgjord paj och det är lyckan, då skal jag inte planera.

Det är för mig, just nu är den bästa hjälp jag kan få.

Att en vänlig person kommer och lämnar en portion kvällsmat till oss.

Vi klarar inte av att bli bjudna hem, det är för jobbigt. Vi har det bäst hemma i vårt trygga hem.

Kom ihåg ni som kommer på besök hos oss eller hos andra hem med cancersjuka, stanna max 30 minuter och ta gärna fika eller mat med.

Förvänta inte att vi/jag alltid bjuder på annat än kaffe.

Orken och tiden finns inte alltid kvar i vårt hus., men ni är alltid välkomna.

Kram till alla ni som kämpar med och emot cancer.