Tiden bara rinner iväg, försvinnar. Vet inte vars den tar vägen!

Det är länge sedan jag har skrivit inte för att jag inte ville men det blev bare inte.

Mycket har hänt.

Jag stängde min verksamhet efter 13,5 år. Mitt lilla vildmarks café är borta.

Allt som påminde om att där var ett café här är borta.

Inte alls ett pytte litet skylt är kvar.

Hur känns det; det känns så himla bra.

Den konstante stressen över ekonomi, kontrollar, varor och alltid hålla en hög standard, är pist borta.

Nu är köket mitt, MITT KÖK med hundhår och själ. Där finns nu alltid plats till gästar runt köksbordet.

Café lokalarna är tömde och ena rummet är målat i värma mysiga färgar.

Nu är det gästrum, sen en dag när benen inte klara av trappans 17 steg upp till 2 våningens sovrum, blir det vårt sovrum.

Nästa rum blir extra kök med bara bord och grejar. Ett rum för mys, skratt och mycket samtal och färggrand skal det bli. Nu måsta jag har färg på allt, vara sprättigt.

Jag har börjat på mitt nya jobb, det var tufft. Inte för att själva jobbet kräver så mycket, men min hjärna är fortfarande på stand by och minnet är on/off ( mest Off). Måste skriva allt ner och det är ett problem när jag glömmer post it lapparna.  Men det känns bra och dom har tålamod med mig.

Det är bara 10 min från hemmet så jag kan snabbt komma hem om det behövs.

Jag tror min man först tyckte det var lite tråkigt att jag var borta halva dagen varje dag, men det blev vänt till något bra då jag jo hade något nytt att berätta.

Det är jobbigt att börja om på något helt nytt mitt i alt, men det har varit fysiskt hårt inte hårt psykiskt.

 Nu har jag också fått en smäll av influensa som inte helt vill släppa taget i min kropp men jag har för första gång i 1,5 gått i skogen med hundarna och känt av naturen, set naturen och fått energi av naturen. Nu kände jag av när ena hunden kom och la en våt nos i min hand, jag så när dom stod på back toppen och väntade på mig.

Vi lever fortfarande med obotlig cancer, men vi har också igen fått lov att känna av livet.