Tiden går.

Tiden går, ja bara försvinner ifrån mig. Nu är det 6 månader och 27 dagar sen min make lämnade mig.

Känns som det var i går men också som det är länge länge sedan.

Många första minnes dagar har passerat, jul, nyår, födelsesdag och bröllopsdag, snart kommer en mer, 1 juli skal vi ha en minnesstund och sprida min makes aska här i skogen. Vi skal grilla korv och dricka öl, så ville min make ha det.

Jag hade tänkt skriva här ofta men så blev det inte. Inte för att orden inte finns men för att när det blir kväll och jag skulle skriva, ja då var där ingen ork till att slå på datorn.

Ja tänka sig att jag, flitiga jag inte har ork att slå på datorn. Men så är det.

Hur tar jag mig vidare i nya/nästa livet, jag vet inte men på något sätt gör jag det. Där har varit dagar vars jag verkligen inte önskade att leva, har sökt hjälp hos läkaren men terapeuten ringde aldrig så jag fick själv fixa mitt liv.

När det blir som svartast försöker jag tänka så här; där finns andra som har det värre, men det är inte alltid det hjälper. Några gångar går jag in på cancerkompisar men oftast så läser jag och gråter men har inte ork att gi ett tröstande ord och det känns inte bra.

Jag har inte läst en hel bok i 4 år eller sett en hel film, jag kan inte hålla koncentrationen. Jag klarar oftast inte av att lyssna på musik, måste ha tyst.

Några daga kan jag fysiskt inget, ligger bara på soffan hela dagen, kliver bara upp för att rasta hundarna.

Men så plötsligen får jag en bra dag, det känns redan när jag vaknar, kroppen skriar efter att få göra något. Stegen under hund rasten blir lätta och vi kommer så ofta iväg 6 till 8 km, sen hem och jobba med olika projektar på huset och livet känns så himla bra, sen blir det kväll och jobbigt. Sitter och stirra på tv och bara väntar på att jag blir trätt och kan gå i säng.

Jag älskar att bo här i skogen men saknar en att dela med, en att gå i skogen med, en att dela upplevelser med, men jag saknar inte en man här i huset, inte än iallafall.

Jag saknar min make.

Jag saknar en människa att dela med och det hade nog varit lättare om jag inte hade bot så ensligt.  

Jag vet inte riktigt hur jag tar mig vidare i livet och måste jämt påminde mig om att cancern inte får ta båda våra liv. Men det är så himla jobbigt att vara den som skulle stanna kvar. Där är en tomhet i min kropp och själ och jag vet inte om tomheten någonsin försvinner.

Jag har varit ett sväng i Danmark till min familj och det var båda bra och skit, har inte varit där i 5 år. Första resan ensam.

Men jag lärde att huset här i skogen är mitt hem. Det är här mina vänner och ”Lapplandska familj” bor, det är här i skogen jag mår bäst.

Jag undra ofta om jag, någonsin blir glada och stärka jag igen………..

Kram