Du är här

Tur jag har värdens bästa kompis.

Hjärnan körde på överdrift.

 

3 veckor sedan vi fick det fruktansvärda beskedet, vi kan inte göra mera. Ni blir kontaktat av palliativt team….

Min hjärna har kört mellan en durracell kanin på överdrev och ett gammalt rustat tandhjul vars där saknat några tänder.

Jag har försökt att fixa allt som bara går, alt skulle vara klart.

Jämt gått till min man och frågat; hur skal jag göra med detta och detta när du inte är här mera.

Fick så fruktansvårt dåligt samvete över jämt att påminna honom om att han skal dö.

Sagde varje gång förlåt att jag frågar men jag måsta veta, veta, veta.

Fick tag på kommunens ansvarliga för anhörigt stöd, avtalat hembesök.

Sen uppringt av koordinator från palliativt team. Nytt hembesök.  

Alt bara snurrade i skallen. Jag sov inte, inte als en sov tablett gav mig ro på natten. Kända hur kroppen skakade när jag försökte vila lite.

Fixa och fixa, renodlat kontroll freak blev jag. Och det var inget kul.

Sen ringde min godaste kompis S, det är som om hon vet precis när hon skal ringa.

Jag berättade och berättade. Sen avbröt hon mig och sa; Nu får du tagga ned, om han dog i en trafikolycka då fick du ju enda inte möjlighed för att fixa något. Det löser sig. Låt honom ha sin sorg, låt honom göra det han vill och kan i sin egen takt.

Det var som ett smäll rakt i ansiktet, det sved.

Jag insåg hur egoistisk jag hade varit.

Den kvällen gråt jag över hur elak jag hade varit.

Nu har lugnet kommit tillbaka. Jag får igen energi av att gå med hundarna i skogen.

Min man får göra det han vill i hans tempo. Resten löser sig.

Livet är fortfarande inte kul, men så mycket bättre.

Hoppas alla har en lika god vän som jag har, en som törs saga vad som behövs.

Jag är så tacksam för att jag har S.