Mammas födelsedag
I dag är det min mammas födelsedag ❤. Hon skulle fyllt 102 år om hon levt. Tyvärr fick hon inte uppleva sin 100 års dag, eftersom hon somnade in 8 januari 2016. Hon dog av sin höga ålder och var mycket nöjd med sitt långa liv. Familjen bestämde att fira hennes hundra årsdag i alla fall, så vi samlades alla hos min äldsta dotter i Linköping. Det var min man Lars-Göran våra två döttrar med familjer och min syster med man och fyra barn. Även om vi saknade mamma, mormor och gamla mormor blev det ett fint firande.
Inte kunde jag ana eller ens föreställa mig att nästa gång vi alla skulle ses var Lars-Görans begravning åtta månader senare. Visst han hade diabetes som han kontrollerade med kost, motion och sprutor, men annars fanns det inget som antydde att han hade cancer.
Vi hade det bra och firade vår 45 åriga bröllopsdag i juni. Vi spelade golf, jobbade i trädgården tillsammans, träffade döttrarna med familjer, spenderade sommarveckor på vår sommarstuga, planerade resor och njöt av tillvaron. I slutet av september 2016 åkte vi till sommarstugan med vårt yngsta barnbarn för att plocka svamp och lingon, men det blev inte så. Lars-Göran blev trött och helt orkeslös. Han fick också ont under revbenen på höger sida. Efter samtal till vårdcentralen blev han ombedd att besöka dem på måndagen för undersökning och provtagning. Resan hem gick bra då Lars-Göran fick vila och jag körde.
Besöket på vårdcentralen visade hög sänka och han fick en remiss till akuten för ultraljud, de misstänkte något med gallan. Än var vi inte riktigt oroliga, utan trodde det skulle fixa sig. De tog omigen prover och han fick vänta länge tills läkaren sa att det var inget fel utan att ha gjort ultraljudet. Lars-Göran blev inte bättre och var fortfarande mycket trött, men kämpade på och spelade golf med sitt gäng. Han gick tillbaka till vårdcentralen efter drygt en vecka och fick träffa sin läkare denna gången. Proverna de tog visade fortfarande hög sänka och något var helt klart fel. Läkaren var mycket upprörd över att inte gjorts något ultraljud och remitterade honom direkt till ett ultraljud. Detta gjordes på fredagen på lasarettet i Lund. Detta var ju bara en kontroll så jag var inte med. Han fick inget besked, men personalen kontakta hans läkare och han fick tid på måndagen. Nu började vi bli oroliga och googlade på vad det kunde vara. Lars-Göran ville jag skulle följa med för att också höra informationen, istället för att han skulle återberätta när han kom hem.
Anna, läkaren, tyckte det var bra att jag var med vid besöket. Man hade sett förändringar på levern och hon remitterade honom till Diagnostiskt Centrum i Malmö, där de var specialister på ospecificerade resultat. Jag kunde se i hennes ögon att det var något allvarligt fel. Nu insåg vi att det var allvar och något var riktigt fel. Vi berättade för döttrarna om resultatet och båda blev ledsna och upprörda, hur kunde deras civila och starka pappa vara sjuk? På tisdagen kontaktade Diagnostiskt Centrum honom och han fick tid för magnetröntgen på onsdagen och tid hos dem på torsdagen. Nu var jag med hela vägen. Jag släppte av honom vid entrén och parkerade bilen. Det var inget roligt besked vi fick. Vi skulle ställa in våra planerade resor, men sen skulle vi nog kunna resa igen. De hade sett förändringar på bukspottskörteln och annat också. De kunde inte säga säkert förrän de gjort biopsi nästa vecka, men vi insåg båda att det var allvar. När vi kom hem tackade min man för de 48 åren vi haft tillsammans. Jag ville inte lyssna på det, kröp upp i hans knä och grät. Då hade Lars-Göran insett att det var kört! Detta är nu snart 1 1/2 år sen, men fortfarande svårt att skriva om, även om jag kommit långt. Skriver mer när jag orkar.