Bukspottkörtelcancer

Bukspottskörtelcancer. I dagarna har det ordet funnits med i mitt liv i ett år. I ett år har ordet legat som en klump i magen, en tyngd på axlarna och seglat som ett svart moln över huvudet. Pappa, som varit trött en längre tid och fått diagnos diabetes typ 2 och depression, hade plötsligt fått en helt ny diagnos - cancer i bukspottkörteln med metastaser i magmunnen, på levern och en massa andra ställen. Vi var helt oförberedda på cancerresan. Pappas symptom stämde överens med diagnoserna han fått. Till och med när han blev helt gul på grund av förhöjda levervärden och fick åka in till akuten fanns det en ganska naturlig orsak tänkte vi - medicinen han fått mot depressionen kunde ju förändra levervärdena! Läkaren som la in honom sa  dessutom att hon var inne på "medicinspåret". Dagen efter skulle han röntgas mest för att va på den säkra sidan. Jag var på väg upp i ilfart till Växjö när jag fick samtalet från min bror. Ett av de absolut värsta samtalen i mitt liv. Han hade blivit kallad till sjukhuset för att de skulle ge Pappa något besked. Där svartnade allt. Min älskade bror kunde inte ens säga till mig var modertumören satt, för han blev så chockad att han inte hade hört riktigt vad läkaren sa. "Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men han har metastaser..." Jag började storgråta i panik och frågade en massa om operation, behandling, kunde han bli frisk osv, men svaret på alla mina frågor var NEJ. Jag förstår inte hur min man lyckades hålla bilen på vägen, för jag hade full panik. Cancern var återigen en del av vårt liv. Bara 5 år efter att den tog Mamma ifrån oss så var den tillbaka igen. Efter några dagar fick jag reda på vilken sorts cancer det var och efter en del googlande insåg jag att läget såg väldigt mörkt ut. Min älskade lilla Pappa skulle slitas bort från mig. Min fina, fina Pappa. Min stöttepelare och bästa vän. Hur fort det skulle gå kunde jag inte ana.