Dessa j*kla dagar
Och så var det ju det här med dem....j*kla (ja, nog för att de i grund och botten är bra, men de är även väldigt jobbiga) dagarna. Ni vet, dem här schemalagda dagarna som ska se till att inte cancern har slagit till igen? Ni vet, dem här dagarna som egentligen följer med en året om, men som drar åt sig väldigt många tankar när dem börjar närma sig? Ni vet, dem här dagarna som är så otroligt nödvändiga men samtidigt så otroligt jobbiga? Just precis, ni hänger förmodligen med - återbesöksdagarna.
Jag kan tänka mig att återbesöksdagarna ser väldiga olika ut från person till person, från cancerdagnos till cancerdiagnos, från livsstadie till livsstadie...mer än så vet jag tyvärr inte. För att vara helt ärlig, så pratar jag och mamma inte särskilt mycket om dessa så kallade återbesök. Vid ren gissning, skulle jag säga att det ligger hos både mig och mamma. Jag är rädd. Mamma är rädd. Mer komplicerat än så är det förmodligen inte. Självklart vet jag att mamma hade pratat med mig och gett mig svar på mina frågor, funderingar och faktabehov, om jag så ville det, men frågan den är bara om jag vill det? Förmodligen, så beror det på person till person vad som föredras gällande händelser som dessa - mycket fakta eller ingen fakta alls. Med tanke på att jag är en person som oroar mig väldigt mycket (nästan för mycket...om det nu går?) känns det nästan som att det är bäst att hålla mig till det som jag redan vet: "Återbesök finns till för att hålla koll på att cancern inte kommit tillbaka och slagit till igen. Punkt slut." Det finns trots allt ingenting jag kan göra för att öka chanserna till ett bra resultat, mer än att hålla hoppet uppe och vara där för mamma överlag. Däremot, finns styrkan/viljan där att faktiskt veta mer i detalj om hur allt går till, hur chanserna ser ut - go for it! Förmodligen, så kommer jag dit så småningom jag med. Det är ingen talan om saken att det inte är nyttigt. För det är det.
Som tidigare nämnt, så oroar jag mig väldigt mycket och har därmed upptäckt att jag har väldigt lätt för att falla in i en...egen liten bubbla(?) dagarna innan dessa återbesök. Det skulle vara väldigt intressant att veta om jag är ensam gällande det här eller inte, men väl inne i den där lilla bubblan får jag så kallade 'flashbacks' i form av både känslor och bilder i huvudet, från tiden då mamma var som allra sjukast. Jag måste erkänna att det känns lite ensamt ibland, oron och jag är i stort sätt det enda som exsisterar inne i den där bubblan och det är antagligen därför dessa 'flashbacks' även dyker upp? Men hur vet man egentligen vilka som frivilligt vill hoppa in bubblan och göra en sällskap alternativt försöka dra ut en?
Hur som haver, jag är helt hundra på att vi kan komma överrens om att tiden innan (förhoppningsvis enbart innan) återbesök är allt förutom lätt. Det är bara en utdragen, lång och jobbig väntan, som den tiden för med sig. Jag beundrar verkligen min mamma för att trots vara så få dagar ifrån nästa återbesök, vara uppe på benen, göra vardagens alla sysslor och för att vara den starka solstråle hon alltid har varit. Det här kommer gå bra ska du se, mamma.
BILD: Mina superfina blommor jag fick av min kära familj under studenten (som nu är tagen weho!) för tre månader sedan!