Att bli påmind

Jag vet inte riktigt om jag verkligen har insett att mamma är borta. Fast det borde jag ju ha gjort. Varför gör det annars så ont att bli påmind? Som idag åkte  vi förbi Karolinska. Då väcktes känslorna upp som jag kände för två veckor sedan. Den där obehagliga obeskrivliga känslan. Ligger hon kvar där inne i någon låda? Ligger hennes lila kropp bara inplastad i en plåtlåda med ett namn eller ett nummer på?

När min man ringde till hans mamma väcktes tanken att jag kommer aldrig mer att kunna ringa till min mamma. Det som alltid har varit så självklart finns plötsligt inte längre. Där satt jag bakom ratten med den där känslan i magen och med tårar som trillade nerför kinderna. 

Två veckor, 14 dagar, 336 timmar har gått sedan Den känslan bosatte sig i min kropp.

 Mamma jag saknar dig!