Att hålla ihop

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag har varit på väg att krascha totalt. I sista stund har jag intalat mig att det är ju faktiskt inget som blir bättre av det. I bland är det ett himla gnat på hur mycket folk har att göra och att den berömda väggen är så nära. Då blir jag så där barnsligt envis att jag bara kör på ännu mer. I min värld så är det faktiskt så att du väljer ju själv hur mycket du har att göra. Väljer du att hoppa i många båtar, ja då får du se till att ro som bara den tills du är i hamn. Att bara sluta ro och säga att du sjunker, det finns inte för mig. Det var så min mamma lärde mig att livet var. Tackade man ja till något, ja då var det bara att slutföra det man hade gett sig in på. Det är nästan skrattretande ibland när familjer ska berätta hur jobbigt det är med allt som måste göras. Min familj består av 5 personer. Jag är gift med en domare och tränare. Vi har tre barn som tränar alla tre,(ingen av oss är tränare för våra barn). Jag själv är tränare, sitter i styrelsen som ungdomsansvarig och materialansvarig. Vi har inga släktingar som bor i samma stad så om det skiter sig tidsmässigt med matcher/träningar. Då är det till att planera och se till att lösa. För det är ju något vi alla har sagt att vi ska göra. Då får man sätta igång att ro. 

Det här är en egenskap som alltid kommer att leva kvar i mig, och jag hoppas även i mina barn. Även om jag ibland önskar att jag vore lite mer som många andra. Men mamma och jag bestämde att vi skulle slåss. Den där förbannade sjukdomen skulle ju inte få vinna. En blev besegrad. Den smärta som du ditt as till sjukdom gett mig kommer jag aldrig någonsin att förlåta dig för. Även om jag inte kan slåss och få min mamma tillbaka tänker jag aldrig bara sätta mig i båten och låta den sjunka. Nej, jag ränker ro. Och jag tänker ro tills det att din båt sjunker!