Att våga säga nej

Jag tillhär den typen av människor som försöker att se lösningar istället för problem, vilket oftast fungerar bra. Nu efter att mamma lämnat mig känns det mest som problem. Inte direkt så att det ska vara enkelt, utan alla byråkrater ska följa sina regler och inte ha förståelse för andras. Och där i mitten står jag. Ensam, tom och hjälplös. Allas liv snurrar på, vilket jag har full förståelse för. Själv känns det bara som att jag står och stampar. Kroppen börjar att säga ifrån nu. I går var första gången som jag ställde in ett möte. Jag eller rättare sagt vi fixade inte det som familj. Så nu sitter det på samvetet också. 

Ikväll drar träningarna igång, i vanliga fall är det en efterlängtad dag. Inte nu. Nu påminner det mig otroligt mycket om mamma. Jag har inte berättat något för spelarna än. Har inte riktigt känts som att det är av betydelse för dem. 

Första dagen som ensam sedan mamma dog, och kroppen bara skriker. Jag är hungrig, men kan inte äta. Jag är trött, men kan inte sova. Huvudet värker, tabletterna hjälper inte. Sen är tårarna och den där känslan i magen där vareviga dag. Hur länge? För alltid?