Den där hemska dagen som förändrade resten av mitt liv, av våra liv
Så kom det där hemska datumet igen. Det datum som jag fortfarande minns som igår. Jag var ute och sprang. Återhämtade mig och samlade energi efter att ha jobbat dygnet runt i 4 veckor. Jag sprang på morgonen för att ha det gjort innan vi skulle åka hem till Stockholm för att packa om. Jag skulle packa om för en semester med min man och goda vänner. Då precis när jag nästan hade sprungit klart ringde telefonen. Jag stannade till, men när jag såg att det var mamma så valde jag att springa färdigt varvet för att sedan ringa upp. När jag fick höra att mamma inte skulle kunna vara barnvakt under vår semester blev jag orolig. Mamma tyckte att vi kunde prata om det när vi var hemma i Stockholm igen. Jag vägrade, det var då hon berättade. Jag sjönk bara ihop som en pöl och skrek rakt ut. Mamma sa att det inte var någon fara, det var ju bara tester. För mig rasade hela världen. Jag klarade inte av att resa mig, benen bar mig inte. Jag ringde och väckte min man. Han fick komma ut och hittade mig hulkandes som en hög med tårar och snor precis överallt. Han satte sig bakom och höll om mig. Jag minns inte hur, men på något sätt fick han tillslut upp mig på fötter, hem till min svärmor och in i en dusch. Där och då började min kamp. Det jag inte visste då var hur fruktansvärt ont det skulle komma att göra.Där och då började mitt hjärta att gå sönder bit för bit. Där och då förändrades mitt liv för all framtid. Att allt detta började för två år sedan, men ändå så nära..... Jag tror aldrig att det kommer att bli lätt att inse att min mamma inte längre finns. Min chef sa en sak som jag inte har tänkt på tidigare. Vi pratade om att mamma gått bort och att jag inte har någon kontakt med min pappa. Hon konstaterade då att vilka val jag har gjort. Hur lätt jag hade kunnat bli en strulunge som testat alla gränser, varit ute på stan och härjat runt, hamnat i helt fel umgängen. Istället valde jag att lägga den energin på idrotten och alla fantastiska människor där. Vilket visade sig vara helt rätt. För de dagar som saknaden är som värst. Då har det varit just de människorna som jag har träffat genom handbollen som har sett till att mitt huvud har varit ovanför vattenytan och inte drunknat i allt. Det har de gjort för att de har velat, inte för att det har varit ett måste, det är något som jag för alltid kommer att vara tacksam för. En riktigt märklig känsla, en känsla som jag bär med mig i resten av mitt liv
.