Jag går sönder

Det river och sliter och gör ont i hela mig. Men jag klarar inte av att visa det utåt.  Runt omkring snurrar världen på precis som vanligt. Men innuti mig är allt bara kaos! VARFÖR? Jag behöver ju henne hos mig!!! Jag gick in på facebook igår. Där beklagar sig väldigt många om hur synd det är om dem som är lite förkylda, har ont i halsen eller lite feber. Ja det är förbannat synd om de människorna. Det finns ju ingen som kan ha det värre. Jag tycker att det är sorgligt hur otroligt egocentrerad mänskligheten har blivit. Jag menar inte på något sätt att alla ska tycka synd om mig för att jag har förlorat min mamma, eller tycka synd om mina barn som har förlorat deras mormor. Jag tycker bara att man kan tänka sig för lite innan man klagar. Jag har funderat mycket på hur länge mamma hade gått med de där tumörerna i kroppen utan att klaga. Jag tänker på hur ont det måste ha gjort när hon väl sa att det gjorde ont. Jag funderar på vad det var som gjorde att hon började att kräkas så mycket blod att hon inte klarade av att slåss. Jag funderar.....

Sen alla dessa bilder som ska "Dela om du har mist någon i cancer" "dela om du inte vill att din mamma ska dö i cancer" JO ELLER HUR!!!! Det är ju också duktigt smakligt att lägga upp.  Bläääääää jag är bara så trött på allt det här nu. Jag vill inte längre! Omgivningen verkar tro att det bara är att köra på som vanligt, så även min man helt plötsligt. Han har varit helt fantastisk de första dagarna men det är precis som att eftersom jag inte gråter så är det bara att köra på. Jag förstår att det måste vara jättesvårt att stå bredvid i det här, men jag får honom inte att förstå att jag inte är som vanligt. Att jag inte orkar ta samma ansvar för barnen och familjen som innan.

 Jag går sönder mer och mer för varje dag, Mamma jag saknar dig så!