Jag hatar att förlora!
När jag anmälde mig som bloggare var min tanke att det skulle bli mitt sätt att komma undan lite. Få skriva av mig och kanske kunna hjälpa någon.
Min mamma då? Ja hon var den mest envisa, storhjärtade,starkaste och fantastiska kvinnan man kan tänka sig. Hon har alltid funnits vid min sida oavsett om det handlade om att skjutsa till träningar eller hålla min hand när första barnbarnet skulle födas.
Men lördagen den 25/8 2015 förändrades mitt och vårt liv för all framtid. Jag hade precis avslutat en löprunda i Norrköping där vi var på besök när mamma ringde. Hon berättade att hon inte skulle kunna vara barnvakt som planerat. När jag frågade varför fick jag svaret "vi tar det när du kommer hem." Nej! Vi tar det nu sa jag då. Det var då jag fick veta att mamma hade två tumörer i kroppen och metastaser i huvudet. Där rasade min värld totalt! Min klippa och min trygghet skulle kanske tas ifrån mig. Mamma åkte in för att ta prover för att vi skulle få veta om det var godartade eller inte. Hon blev kvar på sjukhuset i två dagar och kom hem pigg och glad. Vi fick fantastiska dagar där vi var ute och badade med barnen och jag riktigt såg hur mamma njöt. På kvällarna hade vi underbara samtal om allt. En kväll frågade jag om hon inte var rädd. Nej, det är inget att vara rädd för. Jag klarar det här svarade hon. Vi pratade också om hur hon skulle vilja ha begravningen den dagen det skulle bli dags.
Dagarna gick....
På onsdagen hade hon ont. Jag sa att vi skulle åka in, men det ville hon inte. Inte heller på torsdagen. Men på fredagsmorgonen höll hon med om att det var nog bra att åka. Väl inne på sjukhuset konstaterades det att hon hade drabbats av kraftig lunginflammation. Jag frågade en sköterska om hon trodde att mamma skulle klara av det, för någonstans har jag en bild av att man inte klarar sig när man har åkt på det tillsammans med någon annan sjukdom. Men det trodde sköterskan. På lördagen när jag ringde in var det för tidigt för att kunna säga om antibiotikan hjälpte. Men på söndagen hade mamma varit pigg och pratat mycket med sköterskan Och det var prat om att byta avdelning. Under den tiden var jag ute och badade med några kompisar. 15.34 ringde min mobil.
Det var det där samtalet som ingen vill få.
"Din mamma har blivit akut sjuk. Du behöver komma hit nu."
Jag ringde en nära vän till familjen som genast rattade runt bilen och kom för att hämta mig. Min man körde hem våra vänner och våra barn fick vara hos dem. Tankarna snurrade på bra under bilfärden. Inte kunde hon väl redan vara död? Hon håller väl ut? Vi skulle ju vinna den här matchen!
Väl på plats på sjukhuset sprang vi in på avdelningen. Jag presenterade mig och sa att jag skulle hälsa på mamma. Då försvann sköterskan. DÅ förstod jag! Hon var borta. Min mamma fanns inte längre! Vi blev visade till ett rum, här är allt luddigt. En doktor och en sköterska kom in och berättade att mamma helt plötsligt hade börjat att kräkas mängder med blod. Kort därefter hade hon tappat medvetandet och hjärtat slutat slå. De hade försökt att återuppliva henne, men det var försent. Min älskade mamma var borta! Jag kraschade totalt! Jag hörde att de pratade, förstod inte vad som sades. Jag skakade och grät. Efter vad som kändes 15 minuter samlade jag mig för att gå in för ett sista farväl. Där låg min lilla mamma alldeles blek med lätt öppen mun. Jag tog hennes hand som var alldeles kall och mjuk så skrek jag rakt ut. När jag strök henne över kinden sipprade det ut blod, vilket fick mig att kvälja. Det är något jag ångrar starkt. Jag berättade för henne hur mycket vi älskar henne och bad henne att vaka över oss.
Väl hemma väntade vi på att våra små skulle somna innan vi berättade för Stora E. Natten blev lång hon fick sova mellan oss. Morgonen kom och det var dags att berätta för de små. Prinsens svar -Vem ska sova på vår soffa nu då? Dagen har varit så overklig. Hjärnan tänker logiskt, hjärtat är trasigt. Sorgen är övermäktig, samtidigt ska jag hålla ihop och få vardagen att fungera för barnen.
En sak är då säker. Det gör förbannat jävla ont att förlora!