Jag kom för sent
Dagarna går fortare och fortare, snart är den där hemska dagen här igen. Dagen då läkaren ringde, dagen då mamma tog sitt sista andetag. Hela min kropp skriker. Jag sover om möjligt ännu sämre nu. Har svårt att komma till ro i kroppen. Vaknar mitt i natten av att jag bara sätter mig upp med en stressad känsla i kroppen, en känsla av att jag missat något, känslan av att komma för sent. Det gjorde jag ju. Jag fanns ju inte där när mamma dog. Jag hann inte åka dit. Jag hann inte säga hej då innan döden tog henne. Jag kom för sent. Jag mår illa mest hela tiden, är lättretad och tårarna bränner. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på henne. Inte en dag utan att saknaden gör sig påmind. Det som egentligen ska vara en härlig tid på året med glädje sol och bad blir för mig en påminnelse att det var den tiden på året som hon togs ifrån mig. Hon som alltid skulle finnas där. Hon som var min klippa och mitt stöd. Hon som alltid fanns oavsett tid eller plats. Den öppna famnen som kunde stänga ute allt annat. Famnen som skyddade mig. När hon behövde min famn och mitt skydd fanns jag inte där. Förlåt mamma! Förlåt för att jag kom för sent.