Man måste hålla det man lovar
Det var en grej som mamma höll stenhårt på vilket givetvis jag också gör. När vi var på semester i Danmark ville Stora E sätta in en sån där där de snurrar in håret i trådar. Det blev ett missförstånd mellan henne och Mr E så jag lovade henne att vi skulle göra det i Norrköping där de har något dom heter Aigustifest. När jag lovade henne detta hade jag inte riktigt räknat med detaljen att mamma skulle gå bort mitt i allt. Men lovat är lovat. Jag frågade barnen om de ville åka i alla fall. För oavsett hur jag känner eller vad jag vill i det här läget så är det barnens beslut som räknas. De ville åka så det gjorde vi.
Begravningen är planerad så långt det går. Tjejerna var med och bestämde blommorna och band. De valde ett blått band som var mammas favoritfärg med silvertext Vi ses i Nangijala. Jag hade kanske valt en annan text, men barnen tyckte om den och den känns inte jättefel för mig. Fighten med kommunen fortsätter. hon var så otrevlig att hon slängde på luren i örat på min man. Det är ju precis så man behandlar en familj i sorg....
Min man skulle egentligen på domarkurs den här helgen, och alla tidigare år har de varit omänskligt stränga med närvaron där så ingen av oss vågade hoppas på att han skulle få vara hemma med oss. Döm om vår förvåning när de sa att det är klart att han ska vara med familjen nu. TACK!
Jag är mest förvirrad och tankspridd om dagarna nu. Rätt vad det är tappar jag allt och bara sätter mig så kommer tårarna. Det värker i hela mig och jag kan på riktigt säga att det gör ont när hjärtat brister. Stora E vägrar att sova i hennes säng. Hon sover på soffan, där mormor brukade sova. Lilla E drömmer mardrömmar och kommer in till oss. Bägge tjejerna har svårt att komma till ro på kvällarna.
Vi ses i Nangijala älskade mamma <3