Du är här

Smärtan vaknar

Det blir bättre sa de. Jag undrar fortfarande när. Fast jag vet å andra sidan inte om jag vill. För vad händer så? Glömmer jag bort då? 
Jag kommer fortfarande på mig själv så många gånger med att jag vill ringa och berätta vad som hände på jobbet. Att jag blev erbjuden posten som ordförande, när barnen upplevt något eller kommer hem med fina resultat från skolan. Varje gång blir jag lika besviken. Många gånger kommer jag på mig själv att  också bli irriterad på mig själv för att jag inte "minns" att hon är borta. Lika ledsen blir jag när det går upp för mig att det ju faktiskt är så. Jag kan inte ringa det där enkla samtalet längre. Jag har inte kunnat det på flera år. Ändå vill jag det så innerligt än idag. 

I morse sprang jag rundan igen. Nästan samma som jag sprang då när hon ringde och berättade att hon var sjuk. Jag klarade inte riktigt av att springa exakt samma, utan var tvungen att förändra den lite. När jag kom på sträckan där hon ringde sved det i ögonen. Tårarna fick rinna. När jag kom till platsen där jag satt när jag ringde upp henne såg jag mig själv sitta där. Jag såg hur jag satt hulkandes med nedsjukna axlar. Jag såg hur livet försvann från mig.  En märklig känsla. Jag vet att jag måste utsätta mig för det för att lära mig att acceptera. Lära mig att acceptera att smärtan kommer att väckas. Hur ont det än gör är jag rädd. Om inte smärtan finns där, finns du inte kvar hos mig då?

 

 

****Aldrig ska jag sluta älska dig.
Du är allt jag har och allt jag ber om.
Hoppas, tror, och vill att du ska hålla fast vid mig.****