Tiden går, smärtan består

Många timmar.dagar,månader, år har gått nu sedan hon försvann ifrån oss. Det gör så förbaskat ont. Nu kommer den tid på året där jag påminns allt oftare hur ensam jag faktiskt är nu. Andra frågar om jag ska åka hem till mina föräldrar och fira jul. Någon frågade vad jag tänkt att köpa till mamma i julklapp. Nej jag ska inte åka hem till mina föräldrar över jul. Min mamma är död och min pappa känner jag inte. Snacka om en riktig glädjedödare så här till jul. Samtidigt är det min sanning. Det är så här mitt liv, vårt liv är. Vi har turen att ha fantastiska människor runt oss som faktiskt har valt oss. Men de har sin familj som också måste få sin tid och plats. 

Det finns fortfarande så otroligt mycket som jag vill dela med dig mamma. Som att sitta här och prata minnen om morfar. Det är helt galet. Åtta år har gått sedan julen då han gick bort. Där och då började min julkänsla att dö ut. Julen som alltid varit min bästa högtid. Tid för mys, tid för kärlek. Nu har det blivit en tid av saknad, en tid av smärta Och en känsla av orättvisa. Jag vet att det finns många som har det tuffare. Men just nu räcker jag inte till för dem. Jag måste klara av att hålla ihop mig själv nu. Måste hitta ork och energi för att göra lite julmat och koka julgodis med barnen. Inte för mig, för mina barn. Vem är jag att ta bort deras julkänsla? Det är ju mitt uppdrag att se till att deras minnen föds och följer med så att de med glädje och värme minns tillbaka på våra jular. Precis som jag påminner mig om varje dag ju närmare jul vi kommer.  Smärtan får jag trycka tillbaka och gömma några år till. Det är ju trots allt jul. Ännu en jul utan henne. 

***aldrig ska jag sluta älska dig***