Två år sedan vårt sista farväl

Idag har jag mått märkligt hela dagen. Det började faktiskt redan i natt där jag sov sämre än vanligt. Sen har den där känslan suttit i hela dagen. Jag har hört så långe nu att det blir bättre. Jag vet faktiskt inte om jag är beredd att hålla med. För den här känslan som jag tror är omöjlig att förstå om man inte själv har gått igenom. Den har mig i ett grepp. Ett grepp som vägrar att släppa. I dag är det som sagt två år sedan vi tog ett sista farväl av henne. Två år sedan hennes kropp låg där framme i kistan under bårtäcket, under blommorna. Två år sedan vi samlades hela släkten. Två år sedan vi sa farväl. 

På morgonen innan vi gick ner till kyrkan skrev jag ett inlägg. Ett inlägg där jag bad mina vänner att låta bli att skjuta upp saker. Utan att ta tillvara på tiden som finns. Jag bad om att de redan idag skulle tala om för en person som betyder mycket för just dem att den människan är viktig. 

Det är något som jag tycker att vi alla ska påminna varandra om oftare. Det är nu vi har chansen. I morgon kan det vara för sent.