Det är dags!

Det var ett tag sen jag bloggade. Har haft fullt upp sedan jag började jobba igen och med två små barn så finns det inte så mycket tid över för annat. Eller jo, kanske. Men jag prioriterar mina barn.

Men nu känns det som att det behövs. Att ta upp mitt bloggande igen. Det känns som att jag snart kommer explodera om jag inte får ur mig mina tankar och känslor. I förrgår var det, eller det skulle ha varit rättare sagt, min lillebrors 23e födelsedag. Jag hade sett till att jag var ledig från jobbet och barnen såg jag till fick vara på förskolan några timmar. Det var ändå fotografering för dom så dom skulle ändå behövt att åka dit. Jag lämnade dom och åkte iväg till gymmet för att avreagera mig lite o få ut lite aggression. Efter det tog jag med mig hunden (mamma och pappa är utomlands och är därför hundvakt tills dom kommer hem igen.) och åkte till Skara- Först till blomsterlandet och köpte lite fina dekorationer till både Stefan och farfars grav. Dom ligger bredvid varandra på kyrkogården.

Sen till McDonalds och köpte med mig mat. Stefan älskade deras mat, speci under hans behandlingar. Sen åkte jag till graven. Gjorde det fint och tände alla ljusen där. Och åt min mat, som jag o hunden delade på. Och tänkte på hur fel det var. Att jag skulle behöva sitta där. Vid en grav. På hans födelsedag. Försökte komma på hur det var för ett år sen när han fyllde år. Men jag kommer inte ihåg. Jag kommer fan inte ihåg. Och jag blir så förbannad när jag inser att jag inte kan fråga honom.

Varje dag skriker jag inombords, rätt ut i mitt inre. Över att han inte finns här. Han finns inte här. Vart fan är han?  Har han det bra? Ser han oss? Saknar han oss? Eller är han bara borta? Poff, så var han bara borta?

Det är kanske tur att jag inte vet. Men jag söker svar. Jag behöver svar. Jag kräver svar. Allt har en mening säger dom. HUR KAN DET HÄR HA EN MENING?