Du är här

Jag kunde inte lämna honom

Efter att Stefan hade fått kramp den där kvällen mitt i sommaren -13 så ville han inte vara själv. Han var rädd för vad som kunde hända om han skulle få en kramp. Den sista månaden var det alltid någon som var vid hans sida. Mamma och pappa kunde inte lämna honom många minuter. Och han hade alltid mobilen bredvid sig om dom skulle lämna honom, även för att bara gå till köket för att hämta ett glas vatten.

Så när han väl gick bort, så kunde jag inte förmå mig själv att lämna hans sida. Jag ville inte lämna honom ensam i det där gröna rummet på Hospice. Det var ju så fel, han ville ju inte vara ensam och hade inte varit ensam på flera månader. Så när jag väl lämnade honom, när mamma och pappa hade gått för att ringa släkt och vänner för att meddela dom att han lämnade oss, då såg jag till att vårdpersonalen var kvar hos hans kropp. Jag visste ju att han inte längre fanns kvar. Men jag kunde inte stå ut med tanken, just då, att äntra det rummet igen o se att han skulle vara själv.

Det är konstigt det där. Hur man tänker när någon just lämnat en. För på något sätt så ville jag ju inte att vi skulle lämna honom ensam, han kunde ju vakna upp när som helst. Hoppat upp från sängen, skrattat lite nonchalant o säga "Jamen, Mona. Jag skojjade ju bara."

Det blev ju aldrig så, men även nu när det har gått 7 månader, så tror jag ibland att han skojjar med oss. Att han snart kommer tillbaka. Det gör han ju inte, det vet jag ju. Men den där önskedrömmen, den är så fruktansvärt stark och längtan är så stor.

 

//R.