Du är här

Min bror och jag

För er som inte känner oss så känner jag att en liten presentation är nödvändig för att ni ska få en liten bild av oss förutom det här med cancern.

Ramona heter jag, 30 i år och bor i Lidköping med min sambo och våra 2 barn Miléah som blir 2 nu i mars och lillasyster Leora som blir 7 månader om några dagar.
Min lillebror är 23 i år och bor hemma hos våra föräldrar i en grannkommun.
Min bror och jag är inte biologiska syskon utan vi är adopterade. Jag från Chile och min bror från Colombia. När brorsan kom till oss var han strax över 2 år (tror jag, inte riktigt säker) När han kom kunde han inte gå och han var ganska rejält undernärd. Men utöver det så var han den gladaste lille grabb man kunde tänka sig. Givetvis var jag en avundsjuk storasyster då han fick så mycket uppmärksamhet.
Men jag glömmer aldrig den dagen då jag och morfar hämtade upp mamma, pappa och min lillebror på flygplatsen och jag fick se honom för första gången. Det var genom en glasruta där man kunde se alla som ankom, innan dom åkte ner för en rulltrappa för att hämta väskor m.m. Och jag var så glad och min morfar också. Vi grät båda två kommer jag ihåg, men ingen av oss ville visa den andre det. Jag kommer så väl ihåg det eftersom min morfar är inte den som är den, om man säger så ;0) och min bror, han var så söt. Med sitt svarta lockiga hår och busiga leende.

Syskonbråk har vi aldrig haft några. Förutom lite småtjafs och jag vet att det är jag som har startat dom alla. Min bror är nämligen ingen retsticka eller någon som vill någon något ont. Det låter som en klyscha, men så är det verkligen. Skulle jag döda en fluga skulle han bli arg då flugan inte har gjort mig något ont t.ex. Så fin är han, min lilla bror.
Vår uppväxt har varit den bästa av dom bästa. Med dom bästa föräldrar man kan tänka sig. Med skidsemester varje år, och somrar vid havet. Med mycket släkt och vänner.
Men jag har inte varit guds bästa barn mot mina föräldrar. Så när det blev för mycket och innan det var "försent" för mig så bestämde mina föräldrar sig för att vi skulle flytta ifrån Göteborg och tillbaka till den kommunen där jag var uppväxt mina 6 första år. Det var det bästa dom har gjort för oss alla. Och jag har aldrig varit så tacksam mot dom som jag är för det.

Men nog om dåtid och över till nutid.
Igår tog jag med mig barn och hund och åkte hem till mina föräldrar. Tänkte att barnen kunde få umgås med deras mormor och morfar, ute på någon lekplats och jag kunde få vara med min bror själv en stund.
Men pga av lite ändrad medicinering så har han blivit tröttare. Dessutom ökar kramperna betydligt det senaste så det bidrar till hans trötthet också. Så han sov istort hela tiden när jag var där. Och han sover idag med. Han lät så trött på telefonen idag så jag pratade bara lite kort med honom. Pratade med pappa efteråt och då sa han att han hade haft början till kramp igen och fått ge honom kramplösande.
Det här är så jävla läskigt, dom här kramperna. Jag går på nålar, och då är jag inte ens där. Jag kan inte ens tänka mig hur mina föräldrar har det nu. Men imorgon ska jag försöka ta mig dit, utan barn. Så jag kan koncentrera mig på bara dom. Och även på måndag då det palliativa teamet kommer och pratar med oss.

Annars i helgen så har vi en kompis till min sambo som är här och sover över. Då blir det inte att jag kan tänka lika mycket o fokuserar på annat. Dessutom har jag bakat en omgång bullar idag inför stundande 2-årskalas som ska äga rum nästa lördag förhoppningsvis. Så det har varit relativt bra på den känslomässiga fronten. Men jag bryter nog ihop någon gång under kvällen eller så kommer nog sambon få en känga eller två. Känner att jag är arg idag men vill inte visa barnen det...