Mini-semester
I helgen har vi (min familj med mamma o pappa) varit på mini-semester i Linköping. Resan var välbehövlig för alla o gjorde oss nog gott :) vi var i gamla Linköping o titta, gick på stan, var på Ikea, myste o hade det allmänt bra.
O barnen var exemplariska! Inte ett gnäll från någon utav dom vare sig under bilresorna dit o hem eller under tiden vi var där. Antagligen var det så pass spännande med allt nytt o hela grejen med att bo på hotell så dom hade väl helt enkelt inte tid ;)
Vi kom hem igår kväll o var så trötta så vi gjorde bara det vi var tvungna att göra.
Idag har dock verkligheten kommit ifatt mig o det har varit en tung o jobbig dag. Det började redan på gymmet med två stunder av tårar o förtvivlan o sedan har hela dagen gått i nerstämdhetens tecken.
Jag saknar lillebror något ohyggligt mycket.
Dagen blev inte bättre av att jag fick kallelse till ytterligare en blodprovstagning pga av mina hudfläckar som jag fick nästan direkt efter att lillebror gick bort.
Först trodde dom att det var hudsvamp men efter smörjande med salva blev det inte bättre o sist trodde dom att det var den autoimmuna hudsjukdomen vitiligo som jag har fått. Men dom tog prover i förra veckan för säkerhets skull. O nu ska jag tydligen tillbaka. O ångesten blir bara värre.
Jag har alltid haft döds-ångest, men nu när lillebror gått bort har det blivit lite sämre. Inte just döds-ångesten utan tanken på att jag också kan dö i förtid, att mina föräldrar skulle behöva gå igenom en sån här sak till o att jag kanske aldrig skulle få uppleva mina barns uppväxt. Såna tankar är SÅ DUMMA men det kan inte hjälpas. Nästintill oundvikligt att inte tänka så.
Jag önskar ibland att jag kunde få fortsatta vara lika naiv som jag var innan allt hände, när jag trodde på evigt liv o en bra hälsa alltid var en självklarhet.