När nyheten har svalnat

Nu har det gått 2 veckor och 2 dagar sen lillebror lämnade oss. Och medans andra fortsätter sina liv så känns det som att jag fortfarande står kvar i kvicksanden o kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan.

Visst fortsätter livet trots att det här har drabbat våran familj. Men så fort jag tänker tillbaka på det senaste året och inte minst den sista månaden, eller när jag blir påmind om lillebror så är det fortfarande samma iskalla, tomma, ångestfulla känsla som när han precis hade lämnat oss. Den där känslan av total uppgivenhet och känslan av att ingenting spelar någon roll när vi ändå, alla, kommer möta döden.

Nästa vecka vid den här tiden så har begravningen varit och jag fasar något otroligt över denna dag. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag ska klara av denna dagen utan att bryta ihop totalt. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå in i den där kyrkan och se den där kistan ligga där, med hans fotografi och annat som vi vill ska pryda kistan. Eller när musiken sätts på. Alla dessa låtar som påminner så om honom och hans person. Än värre förstår jag inte hur mina ben ska orka bära mig fram till kistan när vi ska säga hej då. Och mina barn som kommer se detta, att se alla dessa ledsna människor, se mamma o pappa o morföräldrar gråta. Och vad min stora tjej ska tänka när hon ser kistan tillsammans med kortet på lillebror bredvid. Fy inihelvete vad detta är grymt.

Nu börjar bidragen till barncancerfonden, i lillebrors namn, trilla in. In o bidra vettja. Barn ska aldrig behöva få gå igenom en sån här sak, om än mindre dess föräldrar.

Kärlek//R