Planering

Planering, ja. På både gott och ont. Som ni kanske vet så är det tänkt att vi ska ha födelsedagskalas för vår stora tjej nu på lördag. Vi är tvungna att hyra en lokal då det blir för trångt där vi bor. Samt fixa catering med maten. Så det krävs en del planering. Och bokningar. Men lokalen är fixad och maten är beställd.
Det finns en jättebra lokal precis där mamma och pappa bor. Så den har vi tänkt sen länge att vi ska hyra, då det kan vara skönt för min lillebror om det blir för mycket och han blir trött. Nu blir det nog inte så alls att han orkar komma förbi som det ser ut nu.
Nu har han haft 1-2 kramper per dag sen i torsdags och han blir totalt slut efter en sådan.
Idag när jag kom dit på fm så hade han precis haft en kramp så han sov nästan hela tiden jag var där. Förutom i slutet efter att vi hade gått en liten promenad på ca 100 m. Då orkade han äta med oss och efter det låg vi i mamma och pappas säng och drog norge-skämt och han berättade roliga historier. Jag var tvungen att spela in lite, för att få så mycket minnen som möjligt. Och få ha videos och höra honom skratta och skämta.

Helt sjukt det här. Hur jävla sjukt är det inte? Vi samlar verkligen så mycket minnen vi kan få av honom nu. Vi läser dagböcker från när mamma och pappa hämtade honom i Colombia. Jag kollar på kort från när han var liten och inser att det bara finns en tidsgräns på hur mycket kort och minnen vi får på honom.
Hur sjukt är det inte att vi inte vågar planera min dotters kalas till 100% då vi inte vet hur det ser ut då? Om bara några dagar.
Hur jävla inihelvetes sjukt är det inte att vi, mamma, pappa och jag planerar och pratar om vart fan vi ska begrava honom och hur vi vill att begravningen ska vara när han ligger i rummet bredvid???
Det är så jävla surrealistiskt det här, så jag tror på riktigt att det här är en sjukt lång dröm.
Och jag är så jävla arg. Så inihelvetes jävla arg. Så jävla orättvist att min bror, den finaste av alla, den snällaste och omtänksammaste, ska behöva stå ut med så här mycket. Som att han inte har gått igenom så mycket redan?

Imorgon ska han ta lite prover och röntgas. Och på eftermiddagen kommer det palliativa teamet hem till mor och far och pratar med oss. Är så nervös över att dom kommer försäga sig till lillebror. Att dom kommer säga att han inte har så långt kvar. Hela hans värld skulle rasera och jag är säker på att det bara skulle skynda på förloppet. Det får bara inte hända. Han får inte veta. Han skulle bli så oerhört deprimerad och ledsen så han på riktigt skulle vilja lägga av direkt.

Håll tummarna för oss och lillebror imorgon.