Släppa kontrollen

Igår träffade jag kuratorn från hospice för sista gången. Det kändes skönt. Som att man släppte taget lite om det som har varit, som ett nytt trappsteg att stå på mot vägen till att må lite bättre.

Det blev en del tårar. När man pratar med en främling om lillebror. O när man hör sig själv prata om hur han var som person.

Hon tyckte jag skulle släppa kontrollen lite, inte bara känslomässigt utan även med det praktiska.

Hon är inte den första att säga det om man säger så ;)

Så det ska bli min kommande utmaning. Att släppa kontrollen lite. Men bara lite ;)

Vi pratade lite om hur jag håller på att bli knäpp med alla mina sökningar efter "tecken" från lillebror. Att jag är frustrerad över att jag inte drömmer om honom o att jag inte får några som helst tecken på att han mår bra o att han tittar till oss.

Jag vill verkligen VERKLIGEN tro på att han finns med oss, att vi ses igen o att det där. Men utan tecken är det svårt att tro på sånt.

Annars så är läget lugnt. Mamma o pappa var barnvakt åt barnen medans jag var hos kuratorn. Efter det åt vi ihop o planerade lite inför sommaren.

O sen. Nästan direkt efter att dom hade åkt, så satt det en liten sparv på fönsterbläcket. O pratade, tittade in. Han satt där en stund innan jag kom in o köket där han satt. Jag gick dit för att jag trodde att fågeln hade flugit in. Men ikke. Den satt där o tittade in. Men när jag viskade till sambon att komma o kolla så flög han iväg. Kanske det var lillebror?

Jag kan ju bara spekulera, men njaaae. Inte riktigt övertalad än.

Vi får se om lillebror ger sig till känna på något sätt....

Fan vad jag saknar honom.