Cancerkompisar LIVE!
Ja, i söndags så var det dags för den första Cancerkompisar LIVE! någonsin. Gick upp tidigt som attans, kändes som jag var den enda som var vaken i Göteborg, även på vägen ner. Men det var skönt och åka ner ensam med och kunna lyssna på hög musik och bara vara. Hade fått låna en bil från SunFleet som sponsrade Cancerkompisar just denna dagen. Bekväm och skön bil. Tänkte ofta när jag åkte ner att jag skulle aldrig åka ner till Lund om det inte var för min mamma, och ofta jag tänkte att jag önska samtidigt att jag aldrig behövt hitta sidan men nu är jag glad att jag gjort det.
Var framme lite innan 8, var den första som skrev in mig. På parkeringen utanför så såg jag direkt Inga-Lill och Alexandra, det kändes så rätt med en gång. Åt frukost och sen ramlade in lite fler ambassadörer. Sen satte mötet igång med ambassadörerna och vi fick information om vad våran roll innebär. Och jag är redan taggad att få åka ut och lämna och sätta upp våran information på olika ställen här i Göteborg. Vi måste visa att vi finns och att man inte är ensam i denna hemska sjukdoms framfart.
Vid 11 började alla "vanliga" cancerkompisar trilla in. Var så mycket ansikten och så mycket historier att ta in. Usch vad det är hemskt med denna sjukdom.
Var intressant workshop jag gick på under denna dagen som handlade om att våra tankar styr våra känslor. Och det stämmer nog väldigt bra. Jag hoppas kunna vara med på en riktig sån klass och få lära mig mer, kanske blir det lättare att gå vidare.
Och under denna dagen träffade jag min cancerkompis Therese för första gången, det är riktigt kul och fått ett ansikte på henne. Även om jag önska vi båda haft våra mammor kvar istället för att vi hade träffats, men man behöver nån som går igenom samma sak. Förhoppningsvis blir det lättare för oss båda snart.
Vid 16 åkte jag hem, genom ur och skur. Tankarna på mamma fanns där hela tiden. Och jag hoppas att jag inte gjorde henne besviken på vad jag engagerat mig i. Jag saknar henne nåt otroligt.
Nu när jag börjat skola in min dotter på dagis hade jag velat ringa mamma och berättat hur det går, men det går inte...kommer aldrig gå mer. Och det är så jobbigt. KOmmer aldrig ta bort hennes nr, jag kan inte med även om ingen kommer använda det. Älskar dig mamma, vet du är med oss hela tiden. Och ser till att vi har det så bra vi kan. Jag känner lugnet när du är med. Vägrar tro att din vänliga själ bara har försvunnit. Önska så bara att cancern aldrig hittat dig, men önskningar slår ju aldrig in.
Får ni möjlighet och chansen och gå på en sånhär träff igen så ta chansen. man känner sig så upplyft även om det är mycket känslor i rummen man är i. Du är inte ensam och tillsammans ska vi klara oss igenom detta.