Det är ingen dag
Jag hade hoppats på att få vakna från denna hemska mardröm just idag och inse att det verkligen inte ska ske. Men det ska det. Mamma ska verkligen få sin begravning idag. Och jag vill verkligen inte alls. Det känns helt overkligt.
Men det är väl ingen som ser fram emot en begravning, den som gör det är ju sjuk i huvudet.
Hoppas på ett fint avsked, det är jag helt övertygad om att det kommer att bli. Jag är mest rädd för hur min pappa kommer reagera. Jag är rädd att han kommer svimma eller nåt. Och jag vill inte vara med om det igen, det räckte när dom sa till han hur mamma mådde den sista tiden, då bara försvann han i blicken och ramlade ihop. Men vi är många som fångar honom om det händer. Han behöver detta för att klara gå vidare på nåt sätt. Det behöver vi alla. Jag vill bara ha bort bilden i huvudet av mamma så utmärglad och blek som jag har i huvudet. Den är där hela tiden även om man omger sig med bilder på henne innan allt hände när hon var min glada och goa och omtänksamma mamma...
Vet att jag har tyvärr flera vänner på facebook som har gått igenom samma sak som jag gör nu, och även via cancerkompisar. Jag vet att jag inte är ensam i denna värld om detta och det är inte nåt som jag försöker leva efter heller. Men man känner sig som en osäker liten tös som inte vet alls vilket ben man ska stå på mer. Mamma var ju den som guidade en i livet. Hur ska det gå nu? Vem ska guida mig vidare? Eller e det så att jag kan inte bli mer guidad i livet utan det är min tur att visa min dotter sin väg, samma väg som min mamma visade mig.