Domen har komit
Livet är förbannat orättvist. Varför ska snälla, omtänksamma, älskade människor drabbas av denna förbannade sjukdom? Varför? Varför kan inte mördare, pedofiler, våldtäktsmän eller andra idioter som ändå inte uppskattar livet på rätt sätt få gå igenom sånt här som ett straff för vad dom gör. Varför kan inte dom få lida av denna förbannade sjukdom som är hemsk? Och låta dom som är älskade av många vara kvar. Idioter kommer alltid undan!
Jag var hos mamma hela dagen igår då min pappa skulle åka och operera sitt knä. Under tiden som jag var där så kom Asih och skulle sätta en ny nål för mamma. Men det gick inget bra, mamma är jätte svår stucken nu. När medicinerna för morgonen var lagda i mamma så kom även läkaren. Han hade inget bra besked med sig, men det är ändå ett besked vi alla var lite beredda på men vi hade ju hoppats in i slutet. Vissa av tumörerna har minskat. Men i levern så har dom blivit större och även några fler. Och dom i ryggen sitter kvar.
Läkaren på onkologen hade sagt att det finns ingen mer behandling som skulle gynna mamma på nåt sätt. Skulle man utsätta hennes kropp för mer cellgifter och bromsmediciner så skulle det göra mer skada än nytta och med stor sannorlikhet ta mamma ifrån oss mycket snabbare. Mamma är stark, hon blev ledsen men hon visar inget. Inte inför mig i alla fall. Hon gråter inte nånting över det hon drabbas över, och säger inget om sina tankar i huvudet. Hon måste få ut det, hon måste. Så därför kommer jag att skicka dig kuratorn. Mamma måste få lugn tiden som är kvar. Men enda oron hon har det är över oss barn och min pappa. Alla andra än sig själv. Det är så typiskt min älskade mamma. Jag frågade om dom vet hur lång tid det kommer att ta. Och det är det ingen som vet säger dom. Jag ska ta och ringa till läkaren på onkologen efter nästa vecka då han e på semester, vill veta om mamma kommer få nån mer röntgen för och se hur det ser ut nu och om det blir nåt regelbundet.
Mamma har sin infektion kvar i kroppen. Svampen med, och är väldigt hes när hon ska prata. Men jag tyckte att det var bättre med hesheten igår jämfört med i förrgår, hon har fått en medicin till mot svampen som jag hoppas ska hjälpa. Hon kan inte äta, eller kan kan hon men det gör ont och mamma är rädd då det har kommit upp med allt slem som bildas. Därför väntar vi på att få komma till Östra så att en narkos läkare kan sätta en större nål vid axeln på henne så att hon ska kunna få i sig mer näringsdropp, nu är det mest bara vätska.
Så hoppet just nu är att infektionen och svampen försvinner så mamma kan få äta och prata så hon kan träffa folk tiden som är kvar. Mer kan vi inte göra. Jag tar vara på varje sekund med min mamma, vill vara där så mycket jag bara kan.
Idag ska vi på kalas, jag känner inte för det. Jag vill inte fira födelsedagar känner jag för det är inte nåt kul alls längre. Födelsedagar har alltid inneburit att vi ätit gott med familjen och bara varit, nu är dom dagarna borta. Känns så fel, men samtidigt så går livet vidare hur man än vill att den stannar eller att man ska kunna vrida den tillbaka.
Livet är ett helvete nu, tårarna rinner hela tiden. Men hoppet finns för att det ska ta tid innan mamma får sova för gott. En dag i taget, och försöka att inte tänka på livet efteråt än. Det gäller att leva här och nu.