Saknad

Även om mamma som det ser ut nu kommer att komma hem på onsdag så känns det så overkligt. Varför just mamma, en levnadsglad människa som har hur mycket som helst kvar att uppleva. Varför? Och varför nu när hon nyligen fått ett barnbarn till som hon vill se växa upp. Men nu kommer hon inte få det tyvärr. Visst det kan ta sin tid ändå men tyvärr så finns det inte tid nog för oss för att minnerna ska kunna bli av. 

Det är ett helt annat liv som väntar tiden som är kvar. Huset kommer behövas byggas om för att mamma ska kunna få ett så drägligt liv i rullstol ändå. 

Det är inte min mamma som kommer hem på ett sätt men ändå är det så. Jag saknar min mamma nåt fruktansvärt, har inte träffat henne på över en månad nu. Och pratar inte ofta med henne, vilket jag ska ändra på. För jag vill prata med henne, men samtidigt händer inte mycket som man kan prata med henne om. 

Tårarna rinner nu igen när jag tänker på att det kommer en tid då ingen kommer svara på andra sidan, när numret till mamma glöms bort och inte finns mer. Det gör så ont i mig. Min lilla mamma. Alla säger man ska ta vara på tiden, jag ska försöka så gott jag kan. Samtidigt kan jag förstå att mamma bara vill vara lite när hon kommer hem. Men jag tänker hjälpa dom så gott jag kan. Livet blir annorlunda. Är rädd för att hon ska istället för att vara en fånge i en sjukhus säng så blir hon en fånge i sitt egna hem. Känns ju inte som att hon kan komma att ta sig till ställen 

Jag saknar dig mamma, hur fan ska detta gå när du inte finns mer...jag vill inte tänka så men det är nåt som kommer till mig till och från varje dag.