Du är här

Allt de där.

 Jag kan inte titta på alla dessa cancergalor, jag är verkligen inte där än, jag är inte redo att möta alla dessa som överlevt den, även om jag beundrar dom och är så sjukt glad att dom överlevt denna hemska sjukdom. Så är inte min vardag sån, vi överlevde inte, vi fick inget happy ending. Men jag är glad att galorna finns, jag är glad att folk skänker pengar så faktiskt fler määniksor kan leva, att inte fler barn behöver begrava sina föräldra, eller makar, eller barn ! Jag kan bara inte se dom än, kanske kommer de en dag.

Jag är ensam hemma vilket sällan händer då esnamheten är den som skrämmer mig, när inte barnen håller igång mig, ser till att jag har 100 saker att göra förutom att tänka och känna, så nu har jag kollat igenom alla bilder jag har på pappa flera gånger och tjuter, det var de sminket det =) ska i väg på jul bord, jag som förnekat att denna jul kommer, för hur ska man kunna göra julen rättvis utan pappa? hur kommer granen se ut utan pappas väl genomtänka presenter? Utan lyckan i hans ögon, utan kramen, utan samtalen, utan något? Känns som om de förväntas mer av mig än vad jag kan ge, och tänk om jag inte håller?  hur förklarar man för någon att här tar vägen slut? Jag vill och hoppas att barnen håller mig över ytan, att deras kärlek och lycka räcker..jag hoppas. Sen kommer januari, hur ska man förklara för sin arbetsgivare att man kanske inte kan vara på topp? hur förklarar man att ett års dagen känns lika tung som dödsdagen? hur förklarar man för alla dom som aldrig suttit här? som aldrig haft känslorna på utsidan av kroppen, som aldrig brottats med känslor och tomhet jag inte trodde fanns, hur förklarar jag för en tyst värld där folk har slutat att fråga hur man mår? Det här med livet alltså..

ha en fin fin lucia alla ni där ute, och tack till er som faktiskt tar er tid att läsa.. ni värmer mitt hjärta.