Du är här

Det där som inte får hända.

 

Du anar inte hur trött jag är på att du är död, jag är så trött på att brottas med känslor som ingen förstår, att jag försöker förklara på mitt egna lilla vis och ingen fattar vad jag säger, jag är osamanhängande, hela jag är osamanhängande, du borde förstå att jag av rena egoistiska själ behöver dig här, just nu just i dag, för jag orkar inte bryta ihop en enda gång till, jag har slut på tårar, slut på energi och slut på osamahängande ord. 

Skulle få ner alla på ett papper för den unga människan som valde att dö för ett tag sedan, och jag förstod inte meningen, jag förstår inte allt hat som kommer tillsammans med döden, eller jo de gör jag ju så klart, men jag hade något att hata, jag har något att hata, cancern. Jag försöker gå in min 30 åriga Åsa och vara så där förnuftig som jag vet att jag ibland kan, vara så vuxen som körkoret visar, fast jag egentligen bara vill lägga på mig på golvet likt en tre åring och skrika jag vill inte, ja ni fattar. Jag är trött på händelser, på sårade själar, framför allt på döden, jag vill inte ha besök någonsin igen för just nu tror jag inte min själ klarar det. 

Att vara en ung mamma med barn på dagis, ett heltids jobb och två dödsfall i familjen på ett år, gör dagis en aning förskräckta, dom tar upp en oro jag bara blir irriterad på, ingen som inte har innanför min mur att göra får gärna håll sig på utsidan, men jag kan ibland förstå dom, det ringer säkert varningsklockor på högsta nivå hemma hos dom, med mina ursäkter när jag kommer in lite sent *förlåt jag glömde vart jag parkerade bilen?* men en mammas naturliga reaktion, bli en lejonhona, och försvara de du har, varför? är väl inget konstigt i att folk runtomkring börjar inse att fasaden inte håller.. Men det är just det som inte får hända, min fasad måste hålla, jag har inte tid, jag har fullt upp ,med att vara trött på att du är död, har fullt upp med att gråta när barnen vuxit ur trehjulingarna du köpte åt dom, hur ska dom nu komma ihåg dig? va? jag har fullt upp med att klamra mig fast vid tanken av att du en gång fans, och vara trött på att du hade mage att lämna mig, när jag behövde dig som mest...

jäkla cancer