Min far och jag .
Min pappa och jag !
Jag har valt att tro att han var för fin för livet, jag har valt att tro att denna resa är min prövning i livet . bilden togs två veckor efter att jag fött hans två första barn barn . Här är vi ovetande, lyckliga, trötta och otroligt stolta . Pappa var tröttare än vanligt, men vem är inte de efter ett liv på golvet , fem barn, han var den stoltaste morfarn jag träffat, när dottern blev sjuk åkte han 30 mil för att finnas där. han var min förlängda Arm .
16 januari 2012 rasade livet, ett telefon samtal och jag tappade mig själv, pappa var inte bara trött han hade cancer i skelettet, obotlig, men visste kunde man leva rätt länge iaf ? Pappa förlorade kampen 7 januari 2014, sist jag träffade pappa levande var i december, min fina pappa satt i rullstol, men han levde, jag fick krama honom, fick lära dom ta på stöd strumpor smidigast, vi åt hans pasta och drack vin, inte pappa men jag ! Han saknade barnen och jag lovade att nästa gång skulle dom följa med . Det blev ingen nästa gång . Nästa gång blev det döden, vi körde 30 mil under tystnad i panik, jag skulle förlora honom . Jag mötte hans bror och bröt ihop, hur skulle jag 29 år två barns mamma klara av att säga hej då till min pappa ? Hur kunde livet leka den här leken ? Dagen efter vid lunch somnar han in kan minnas minuterna som i går, jag minns hur jag svor på prästen, hur jag var arg, hur jag stod med sonen o famnen och dottern i handen, höll ihop för deras skull. Jag minns varje steg, vilka kläder jag hade på mig . Jag minns hur fin pappa var, hur jag frågade sjuksköterskorna hur dom kunde be mig gå för att dom skulle göra i ordning honom , hur jag kysste din kalla panna och höll din kalla hand, jag minns hur jävla ont det gjorde mig, hur arg jag var på att cancern hade begränsar våran tid, våran kärlek, hur den tog honom i från mina barn. Hur dottern klappar mig på kinden och säger "var inte ledsen mamma jag älskar dig " fina rara du .
Sen går jag in i svart hål, jag glömmer att duscha , glömmer att äta, lämnar bort barnen för att jag inte klarar av att vara mamma Just då . det jag saknar just då är någon som vågar prata med mig om döden, folk går runt gröten , skickar fina hjärtan på Facebook byter sida på gatan. Jag ville bara skrika hur arg och ledsen jag var .
döden är skrämmande, men den måste vidröras, den måste pratas om den får inte vara så tabu som den är i dag .