Du är här

Hur allt började och sedan bara fortsatte.

Hej!

Ska försöka göra en sammanfattning av hur allt detta började och sedan bara fortsatte.

Jag/Vi hade länge en stor längtan efter barn. När jag äntligen efter sju år till slut blev gravid, med viss hjälp, var det som ett mirakel, jag var 40 år och läkaren gav oss inte många % chans. Att det till slut blev något berodde på min stora envishet, som jag även haft nytta av senare, och en stor skopa tur.

Vår dotter föddes i november 2007. Vi var lyckliga småbarnsföräldrar i fyra månader. Sedan fick vi reda på att min man drabbats av ändtarmscancer. Då hade vi fyra dagar tidigare haft dop och gift oss. Efter det beskedet blev jag handlingsförlamad i två dagar. Sen gick det skapligt fort strålning och operation  i maj. Allt såg bra ut. Vi fortsatte leva som vanligt, det gjordes röntgen några ggr de tre första åren, då var det jobbigt att vänta på svar. Men allt såg bra ut och vi tänkte faktiskt inte på att cancern kunde komma tillbaka. Men efter fem år gör man alltid en tarmröntgen och det var där vårt liv förändrades för alltid.

Våren 2013 gjordes röntgen och först fick svaret att allt såg bra ut.

Jag gick in väggen i juli och blev sjukskriven. Sedan i augusti kom ett brev på posten med en läkartid för min man på kirurgen. Och då blev vi lite undrande, vad kunde den gälla? Det var en tid om två veckor men jag ringde direkt till kirurgen och frågade vad detta gällde, men de ville inget säga på telefon, då började det göra ont i magen. Jag tjatade till mig en tid dagen efter.

Vi kommer dit och läkaren säger vi har hittat nåt på röntgen en metastas som satt sig i mjukdelarna i bäckenet. Det är väldigt ovanligt att nåt sprider sig dit, drabbar ca 1-2% så det är inget man kollar med röntgen efter tarmoperationen. Jag minns att läkaren sade att det var ju tur att det inte drabbade så många. Konstig sak att säga till oss som just fått reda på att just min man var den % som drabbats.

Och det här var en stor och komplicerad operation som inte kunde göras i vårt landsting. Och för att operationen skulle göras fick det inte finns några metastaser på nåt annat ställe. Så en ny röntgen var tvungen att göras för att se allt i kroppen.

Röntgen visade inget mer. Operationen som tog 10 timmar gjordes 25 mil hemifrån. Jag var med och väntade en hel dag med en klump i magen på att höra från sjukhuset. Första beskedet efter operationen var att det såg bra ut. Men två veckor senare när tumören var analyserad, visade det sig att den inte hade friska kanter så att det nån gång skulle dyka upp någon annanstans förstod vi ju. Tyvärr blev det komplikationer i eftervården. Så 10 dagar blev 4 veckor på sjukhus med infektion i bäckenet mm. Precis före jul kom en mycket trött och mager man med infektion hem.

Efter det kom sedan ny metastas på en kota i ländryggen, strålning också 25 mil hemifrån, då hela familjen var med.

Beskedet om strålningen hade lyckats fick vi veta några månader senare. Det hade den men då hade det dykt upp nya metastaser nu på lungorna och de gick inte att få bort på nåt sätt. Därmed blev cancern obotbar. Sedan dess har det spridit sig till skelettet, kota i korsryggen, nytt i mjukdelarna i bäckenet. Inget går att stråla mer, kroppen har fått den strålning den tål. Strålningen av kotan i ländryggen gjorde också att ischiasnerven blev förstörd, finns ingen känsel i det ena benet eller foten, förutom lite på framsidan av låret. Vilket gör att det är svårt att gå och problem med balansen, vilket successivt blivit sämre.

Så de senaste dryga två åren är det antikroppar och cellgifter som varit och är den behandling han får. När den inte avbrutits av infektioner eller när han höll på att förblöda hösten 2016 när en slang skulle sättas i njuren. Behandlingen görs ju för att försöka hålla allt i schack och inte växa. Det finns ingen prognos, man lever i ovisshet.Röntgen och läkarbesök var tredje månad. Och hur länge orkar kroppen?

Åsa