Mina tankar och känslor.

Hej!

I dag är en sådan där lite halvjobbig dag.Vaknar med oro i bröstet som jag gjort så många gånger förut. Och planerna vi hade i dag blev inställda.

Det finns mycket att skriva om, mycket tankar och känslor som man bär på och burit på länge.

När man levt med den här sjukdomen bredvid sig i 4,5 år har det hunnit hända mycket och känslorna har farit upp och ner. Jag var ju själv sjukskriven när min man fick sin diagnos, så där fick jag sätta mig själv åt sidan och fokusera på honom, vilket ju gjorde att det tog längre tid att hjälpa mig själv.

Jag kommer knappt i håg hur livet var och hur det kändes innan allt det här började, är det så för er andra också? Det går ju inte att förklara för nån som inte varit i det här, hur det är. Man har hela tiden med sig sjukdomen som ligger som ett mörkt moln över en. Även när man gör saker som man tycker om, men då går det att tillfälligt skjuta bort.

Jag blir avundsjuk på dem som lever ett "normalt" familjeliv och vill också ha det, även fast det visst finns vardagsproblem i mångas liv.

Jag kan även känna att varför skulle just vi drabbas? Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Även fast jag vet att det inte går att få något svar på.

Vi fick ju vänta så länge innan vår dotter kom och hon är bara 10 år och behöver sin pappa många år till. Det är en stor sorg att det blev så här.

Och jag är rädd för hur jag ska klara av ett liv själv, att kunna ta hand om min dotter och orka när jag själv inte kommer att må bra. Det känns så overkligt att skriva om det, men det är ju så det kommer bli en dag, men vi vet inte när.

Överhuvudtaget är jag en sådan person som tänker mycket och även tycker om att ha kontroll på saker. Men det här har man ju verkligen ingen koll på. Det har ju jag varit tvungen att släppa.

Men tänker mycket gör jag fortfarande, det är sådan jag är.

Man får ta en dag i taget - leva här och nu som det så fint heter. Men oj så svårt att göra.

Som sagt känslorna åker berg- o dalbana. Vissa dagar mår man bra en kväll, några timmar eller nästan en hel dag, ibland ändrar sig känslorna fram och tillbaka från ena minuten till den andra. I bland mår man dåligt en hel dag eller flera dagar i rad.

Jag blir tömd på energi, blir ledsen, tårarna kan börja rinna utan anledning. Men det är inte så jätteofta, jag försöker oftast hålla tillbaka gråten, vilket inte är bra, för att inte göra resten av familjen ledsen.

Jag har många gånger tänkt att jag orkar inte mer, men sedan tagit mig upp igen efter hand. 

Jag är en envis person som lagt mycket energi och tid på att hjälpa min man under alla dessa år, med kontakten med sjukvården, när jag behövt ligga på och tjata för att få besked och försöka skynda på behandling, fråga och ifrågasätta. Många telefonsamtal, otaliga mejl, t om brev.

Jag har lärt mig mycket undet årens lopp och blivit en starkare person som klarar mer än jag gjorde innan. Men jag är samtidigt svag och känslig.

Mer tankar och känslor kommer en annan dag och hur det är att se sin man förändras av sjukdomen och mycket annat som finns att förmedla.

Hoppas det hjälper någon att läsa min blogg och kanske känna igen sig i vissa saker.

Kram till alla härinne.

 Åsa